Den 16 september markerar den första årsdagen av Mahsa-upproret. Regimkritiska protester bröt ut över hela Iran förra året efter att regimens så kallade moralpolis dödat en ung kvinna, Mahsa Jina Amini. Det folkliga upproret fortsätter idag trots regimens brutala nedslag och ökat förtryck.
Mahsa-upproret påminde återigen omvärlden om att iranska folket förkastar prästerskapets religiösa enväld i sin helhet och strävar efter ett demokratiskt regimskifte.
Men iranska folkets kamp för frihet och folkstyre började för över 100 år sedan med den konstitutionella rörelsen 1905. Denna folkliga rörelse gjorde uppror och förändrade Qajars absolut monarki till en konstitutionell monarki med en ny konstitution.
Men den konstitutionella rörelsen överlevde endast i fyra år. Konstitutionen, som från början var avsedd att inrätta och säkra en sekulär, parlamentarisk grundlag blev snart föremål för religiösa konflikter.
Shahen och de religiösa ledarna gick samman och samarbetade för att säkra monarkens absoluta makt. Shahen styrde Iran med järnhand ända fram till 1979 då prästerskapet usurperade makten i landet. Prästerskapet kunde stjäla iranska folkets demokratiska revolution 1979 och etablera ett religiöst envälde tack vare shahen och hans förtryck.
Under alla dessa år betraktade Storbritannien och USA Iran som en lydstat. De såg ett fritt och folkstyrt Iran som ett hot mot deras egna ekonomiska och geopolitiska intressen. Således underminerade västmakterna den folkliga frihetskampen och motverkade iranska folkets strävan för ett verkligt folkstyre genom att installera och stödja diktaturer i Iran, bland annat genom flera lyckade kuppförsök 1921, 1953 och 1979.
Västmakternas stöd för envåldshärskare i Iran för att stoppa ett folkstyre fortsätter än idag genom en skamlig eftergiftspolitik gentemot prästerskapet.
Men Iran står idag inför en ny folklig revolution i och med Mahsa-upproret. Denna stundande revolution kan ge iranska folket en varaktig frihet och ett efterlängtat folkstyre.
Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) uppmärksammade just denna utveckling med en internationell konferens i Bryssel på fredagen, den 15 september, inför årsdagen av det folkliga upproret.
Iranska oppositionsledaren, Maryam Rajavi, och ett antal framstående politiker som Kanadas tidigare premiärminister Stephen Harper, och Franrikes tidigare försvar- och utrikesminister, Michèle Alliot-Marie var några av talarna. Parlamentariker och andra politiska personligheter från Europa och hela världen medverkade också i konferensen.
Konferensen stödde iranska folkets uppror och lyfte fram kvinnornas ledande roll i de regimkritiska protesterna och i den organiserade motståndsrörelsen mot prästerskapets diktatur.
Talarna prisade också iranska folkets mod och beslutsamhet. De påpekade att det är folket som bestämmer Irans öde och framtid och att folket vill och kommer att störta prästerskapets brutala envälde.
Folket i Iran kommer att segra över regimen och inrätta en fri, demokratisk och sekulär republik, betonade talarna, eftersom de har ett demokratiskt alternativ i NCRI och en demokratisk plan för framtida Iran med oppositionsledaren, Maryam Rajavis tiopunktsplan.
Flera av talarna framhöll i sina anförande att Teheran har trappat upp försöken att eliminera och smutskasta Irans ledande oppositionsgrupp Folkets mojahedin (PMOI/MEK) – som ingår i den demokratiska oppositionskoalitionen, NCRI – eftersom regimen vet att de leder de regimkritiska protesterna och aktiviteterna i Iran.
Konferensen uppmanade EU och västvärlden att stå på rätt sida av historien och överge den skamliga eftergiftspolitiken gentemot prästerskapet i Iran för en beslutsam politik som terrorstämplar revolutionsgardet, lagför regimens ledare för MR-brott och erkänner NCRI som iranska folkets demokratiska alternativ.
Tusentals iranier och sympatisörer av NCRI, som deltagit i konferensen, marscherade genom Bryssel efter konferensen för att uppmärksamma årsdagen av det folkliga upproret i Iran. De visade sitt stöd för iranska folkets frihetskamp genom att upprepa folkets populära slagord, ”Ned med förtryckare, vare sig det är shahen eller prästerskapets högste ledare.”
Irans demokratiska revolution har inte bara stärkt iraniernas nationella band, inklusive de etniska grupperna, iranska kvinnor och män, utan också skapat ett globalt stöd och en mänsklig identitet.
Med denna uppslutning kan ingen stjäla iranska folkets demokratiska revolution den här gången.
