Regimskifte är en iransk dröm och inte en västerländsk konspiration

Ledare: I en debattartikel i SvD ”Västländers politik för regimskifte farlig för Iran”, den åttonde januari, dömer skribenten ut samtliga aktörer i den iranska politiska arenan och avfärdar ”Iranexperter”. Skribenten professor Masoud Kamali dömer även ut iranska oppositionen för brist på ”vetenskaplig analys av det iranska samhället”. Man får känslan av att han har ett behov av självbekräftelse och ser sig själv som den enda som kan och vet allt om Irans moderna historia.

Men professor Kamalis debattartikel visar att han ligger ungefär 30 år efter den verkliga politiska utvecklingen i Iran.

Professor Kamali minns tydligen inte att iranska regimen usurperade makten efter 1979 års demokratiska revolution mot shahens diktatur med mottot ”varken väst, eller öst”. Sedan dess har prästerskapet försäkrat sin existens genom repression på hemmaplan och exportera terrorism utanför landets gränser.

Västvärldens naiva Iranpolitik utifrån den så kallade ”kritiska dialogen”, som antogs i Edinburgh i 1992, har i stort sätt gett prästerskapets ledare fria händer till att göra precis vad de vill.

Illusionen om att stärka de ”reformvänliga” krafterna inom prästerskapet har varit en stark pådrivande faktor för att hålla fast vid denna politik. Förespråkarna hävdar att politiken skulle bidra till ett mer öppet iranskt samhälle i fredlig samexistens med omvärlden. Det var så denna skamliga politik såldes till allmänheten.

En efter en avlöste dock de ”reformvänliga” presidenterna varandra mellan 1989 och 2018 med undantag för Ahmadinejad. Först ut var Rafsanjani, sedan Khatami och slutligen Rouhani.

Det som lyste med sin frånvaro under alla dessa år var ”verkliga reformer”. Tvärtom ökade förtrycket och avrättningarna på hemmaplan, revolutionsgardet tog över landets ekonomi medan regimen gick till att framstå som det största hotet mot världsfreden genom sitt stöd för terrorism.

Detta visar att ”reformister” och ”hårdföra” är egentligen två sidor av samma mynt. Deras öde är helt knuten till den fascistiska, religiösa regimen. Deras existensberättigande bygger på prästerskapets förmåga att överleva.

Den senaste tidens folkliga protester i Iran där folket skanderade ”reformister, hårdföra, nu är spelet över”, grusar de ogrundade förhoppningarna om reformer inifrån prästerskapet för all framtid. Detta är den första riktiga segern för de modiga iranier som trotsade regimens kväsning och kom ut på gatorna för att ge uttryck för sin dröm om ett fritt och demokratiskt Iran. Det landsomfattande upproret med slagordet ”ned med diktatorn” riktade sig mot hela prästerskapet. Detta bevisar att regimskifte är en iransk dröm och inte en västerländsk konspiration, tvärtemot vad den högsta andlige ledaren, Khamenei, regimens president Rouhani och förespråkare för ”reformer” hävdar.

Västvärlden gör sig själva en tjänst om de står med iranska folket när de förverkligar sina demokratiska drömmar i enlighet med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, ratificerat av generalförsamlingen.

Allt annat liknar mest ett fåfängt försök att rädda en regim som har passerat sitt bäst före-datum. Och det kommer bara att stinka.

Förenade Föreningar för ett Fritt Iran (FFFI)