Iran är inte kadaver

Man kan inte vara mot terrorism och samtidigt göra affär med terrorister.

Den 5-6 december reser näringsminister Mikael Damberg (S) med många företagsledare till Iran. Måndagen, den 16 november, skriver journalisten Therese Larsson Hultin i SVD Näringsliv att den iranska marknaden ”kan bli svensk guldgruva” eller att [Sverige måste agera för att] vinna ”kapplöpningen mellan olika länder om vem som först kan ta sig in på den iranska marknaden”. ”Åtminstone är det ett sätt att se på den iranska marknaden, med sina 80 miljoner konsumenter och sin unga befolkning. Ett land där medelklassen är svältfödd på västerländska kvalitetsvaror och med underutvecklad infrastruktur efter alla år av sanktioner.”

Det hon skriver i den här långa artikeln finns antydningar från gammal 1800-talets kolonialism där tankesättet var att man ska försöka roffa åt sig så mycket pengar och marknadsandelar som möjligt i länder som var koloniserade av västvärlden. Detsamma sker nu när Sverige utnyttjar situationen och försöker tjäna pengar på att göra affärer med Iran, en diktatur som förtrycker sitt folk och som brutit mot alla mänskliga rättigheter. Att en svensk delegation åker till Iran väcker mycket ilska hos iranier som flydde landet under 80-talet just på grund av denna barbariska tyranniska regimen i landet. Cirka hundra tusen kom till Sverige sedan den iranska revolutionen 1979 och det är en extrem liten minoritet som tycker att det är ok att sälja sig till diktaturen i Iran.

Det Iran som jag känner genom historien är ett land som delvis har varit med och ritat kartan för civilisationen utvecklat vetenskaper, konst, musik, arkitektur, astronomi, medicin, litteratur och framför allt poesi. Detta persiska riket har både gjort gott och ont beroende på vilka dynastier som styrde riket. Många minoriteter har fått sitt hem i Persien på grund av omvärldens förtryck. Judar, kristna, syrianer, armenier är många de grupper som levt hand i hand och broderskap genom historien i Iran.

Dagens Iran är något helt annat än den guldgruva som Svenska Dagbladets journalist utmålar. Tror tvärtemot att det kan bli som kommersiell massgrav för alla naiva företagare som kommer att luras av Irans lobbyister i väst.

Faktumet är att Iran ligger precis i randen av en strukturell förändring. Verkligheten är den att en teokratisk regim har påtvingat sig på en klar sekulär majoritet av befolkningen i 35 år och missnöjet håller dagligen på att koka över under prästerskapets styre. Oavsett antalet politiska partier som sägs existera i dagens Iran eller hur stor armé landet har och hur många röstberättigade det finns är det ändå bara en promille av 80 miljoner iranier som är islamister och som har monopol på makten. Landet styrs av ett par hundra tusen prästman och ca 1.5 miljoner olika slags militär och terrorgrupper som kontrollerar landet . D.v.s. en annan version av gamla Sovjet. Man kan nog säkert säga att högst tre miljoner islamister i ett enpartisystem belastar 77 miljoner iranier. Prästerskapet har visat att det varken respekterar islam eller muslimer. Det har inte legitimitet att styra landet. Efter varje val är det alltid någon fraktion som blir utrensad från hierarkin och anledningen är enligt Khamenei ”att de utvalda har halkat efter och inte klarat prövning”.

För att kunna eliminera oppositioner och ena sina anhängare användes först de vanliga termer som alla diktaturer har använt sig av typ hycklare, sionister, kommunister, terrorister. I denna politiska utrensning fick prästerskapet hjälp från naiva, förnumstiga och ibland korrupta journalister, varv några från Sverige, som gick på dessa benämningar utan att kritisk granska dess motiv. För att behålla makten och undvika krig i ”Teheran eller Shiraz” började prästerskapet att ”exportera revolutionen” till Libanon, Palestina för att ”hålla krigsfronten långt från Teheran”.

Idag är regimen inblandad i sex krig: Irak, Syrien, Libanon, Palestina, Jemen och den viktigaste av alla inne i landet mot sin egen befolkning som är i en avgörande fas och enligt många i ett slutskede.

Dessutom pågår ständigt inre stridigheter även bland olika falanger från topp till botten. Irans ekonomi står i ruiner med en jätte statsapparat som är dränkt i korruption och de pengarna som ska förfalla till folket går i första hand till att finansiera ovannämnda krig och terrorism som den iranska regimen är involverad i.

Det är specifikt inte de svenska företagens resa till Iran som bekymrar mig i första hand. Enligt mina erfarenheter är svenska företag ute efter sina vinster och de tänker inte på mänskliga rättigheter, vilket kanske är att förvänta. Dock har man en annan förväntning av den svenska regering som ska agera som ett föredöme för det svenska folket.

Jag vet att regimen i Teheran har en viktig opposition som har arbetat ideellt och dagligen i mer är 50 år för att återställa demokratin i Iran. Denna opposition, Folkets mojahedin anser att utan en pluralistisk demokrati baserad på fria val i Iran kan landet aldrig bli stabilt. Att investera i en labil diktatur är precis som att satsa pengar på en förlorande häst i ett V65-lopp.

Islamiska staten (IS) uppstod tack var iranska regimens stöd till Iraks tidigare premiärminister, Al-Malekis utrensning av sunniter samt Teherans fortsatta stöd till Assads skoningslösa bombningar i Syrien. Detta gjorde även att terrorister utvidgade sina aktiviteter ända till EU, bl.a. Sverige. Kampen mot IS kan inte vara skild från global terrorism med Iran som en stor bidragsgivare.

För att bli av med islamisk fundamentalism extremism som är grunden för terrorism, måste man ha alternativa sekulära lösningar. Lösningen är demokrater, sekulära, moderata muslimer och inte falska moderater som Hassan Rohani som i själva verket är en fascist. Att ha honom som alternativ är inte konstruktiv och inte acceptabel.

Ett ständigt krav från Teheranregimen för att etablera goda relationer med Sverige är att den svenska regeringen och de politiska partierna acceptera att inte ha kontakter med diverse iranska regimkritiska oppositionsgrupper, i synnerhet Folkets mojahedin. Det betyder att Irans regimkritiska opposition inte kan träda fram i svensk massmedia och den politiska arenan. Sådana begränsningar är grova kränkningar av mänskliga rättigheter och riskerar att kosta flera liv framöver, vilket är knappast vad näringsministern och regeringen planerar eller avser med det stundande Iranbesöket.

Man kan inte vara mot terrorism och samtidigt göra affär med terrorister. Det behövs modiga ledare och politiker med framtidsplaner, bestämda riktlinjer för att kunna besegra terrorismen. Med retorik, predikan och eftergiftspolitik kan vi inte ha fred, frihet och långvarig stabilitet.

H-P
Hossein Pahlawan
2015 11 21