TT:s reportage från Irans friande av revolutionsdagen

Iran i kritiskt vänteläge

AzadiTorg
Azaditorget uppifrån, bild från FFFI

 

De som samlas vid Azadiplatsen är antingen statsanställda som är tvungna att delta. Eller också är det fattiga som bussas dit för att de får gratis mat och lite omväxling, säger Fatima till TT.

TT Teheran, Hundratusentals iranier sluter upp på Revolutionsgatan och den stora Azadiplatsen vid Teherans västra utfart när den islamiska republiken firar årsdagen av den revolution som fällde shahen. Men i en annan del av Teheranborna stannar demonstrativt hemma på den islamiska revolutionens 36-årsdag den 11 februari.

På storbildsskärmar inför folkmassorna förklarar president Hassan Rouhani att världen måste gripa tillfället att nå en uppgörelse med Iran om landets kärnteknikprogram. Dessa förhandlingar, som främst förs med USA, har ett slutdatum i slutet av juni och ett etappmål i slutet av mars.

I trängseln på vägen mot Azadiplatsen – bland skräniga högtalare, ambulerande stånd med kokta bönor och gratis utdelning av te – håller regimtrogna upp flaggor och banderoller med slagord som ”Nej till sanktioner” eller ”Stöd högste ledaren, låt ingen skada er”. Där finns också plakat med orden ”Ned med USA och Israel”.

Men jämfört med de år när tonläget var som skarpast mellan USA och Iran är dagens retorik nedtonad. 2006, några år efter att president George W Bush stämplat Iran som en ondskans axelmakt, sade regimtrogna i Teheran att de var redo att dö som självmordsbombare ”var som helst mot en amerikansk ockupationsmakt” om USA skulle slå till militärt mot Iran.

Numera talar Irans och USA:s utrikesministrar direkt med varandra. Och chefen för Irans atomenergiorgan, den förre utrikesministern Ali Akbar Salehi, uttalar sig positivt om klimatet i förhandlingarna vid en intervju i ett tält på Revolutionsgatan under firandet.

– Från min utgångspunkt är jag väldigt optimistisk om förhandlingsläget. Det kan bli upp- och nedgångar, men vi hoppas på en överenskommelse de närmaste månaderna, säger Ali Akbar Salehi.

– Nu återstår bara att övervinna de politiska hindren. Det finns varken några tekniska eller juridiska hinder kvar för en uppgörelse.

Inför tv-kamerorna understryker han den iranska nationalism som också märks på Azadiplatsen.

– Det går inte att bakbinda Iran. Vad andra säger betyder inget för oss. I 36 år har omvärlden försökt pressa oss, men vi har ändå utvecklats. Vi har bevisat att vi är en huvudaktör i Mellanöstern. Jag tror inte att något annat land i världen skulle hålla ut så länge mot så hårt tryck, säger han apropå sanktionerna mot bland annat oljeexporten och bankväsendet i Iran.

Jag hatar livet här. Vi har inga friheter

Men bland deltagarna i revolutionsfirandet finns de som anser att utlandet enbart bär viss skuld för Irans många problem som vattenbrist, arbetslöshet, omfattande fattigdom och den stora emigrationen av välutbildade unga iranier.

– 80 procent av våra problem har inhemska förklaringar. Jag skulle vilja säga till presidenten och våra förhandlare: Ta hand om de inhemska problemen först. Om inte Iran får bättre förvaltning och skötsel av statsfinanserna kan inte landet bli stabilt, säger Amir som studerar till ingenjör vid Sharifs tekniska universitet i Teheran.

I den norra delen av Teheran, där medelinkomsterna är högre och luften lite lättare att andas i denna starkt förorenade huvudstad med femton miljoner invånare, förklarar den nyutexaminerade psykologen Roshanak Zarei, 23, att hon kommer ta första bästa chans att vidareutbilda sig utomlands.

– Jag hatar livet här. Vi har inga friheter. De styrande måste lyssna på vad de unga vill!

Andra regimkritiker förklarar att de inte känner en enda iranier som deltog frivilligt i revolutionsfirandet.

– De som samlas vid Azadiplatsen är antingen statsanställda som är tvungna att delta. Eller också är det fattiga som bussas dit för att de får gratis mat och lite omväxling, säger Fatima, en privatanställd och sekulär kvinna som är lika gammal som den islamska revolutionen.