Iran arrangerar karikatyrtävling om förintelsen

Iranska regimens president Mahmoud Ahmadinejad chockade världen med att förneka förintelsen, ett ställningstagande som han senare karaktäriserade som sin största prestation. Ahmadinejad var dock inte den första som införde förintelserevisionismen i den iranska politiska sfären.

Prästerskapets högsta andlige ledare Ali Khamenei hävdade långt tidigare att judarna ”överdrev” förintelsen, och förre presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som utmärks av många politiker i USA och Europa som en ”pragmatiker”, avfärdade förintelsen som ”sionistisk propaganda”. Ahmadinejads föregångare Mohammad Khatami, som ofta beskrevs som en reformistisk ledare i väst för sitt initiativ till en ”dialog mellan civilisationer” i FN, har också främjat förintelseförnekande, fast mer i det tysta.

George Michael, vid tidpunkten biträdande professor vid University of Virginia, skrev då i en krönika ”… Det var under Khatamis presidentskap, när han fick beröm från EU och FN för sitt initiativ till en dialog mellan civilisationer, som den Islamiska republiken blev en fristad för förintelserevisionister. Teheran beviljade asyl inte bara till Graf men också till Wolfgang Fröhlick, en österrikisk ingenjör som hävdade under ed i domstol att Zyklon-B (vätecyanid) inte kunde användas för att döda människor.”

Det var faktiskt under Khatamis tid som den iranska politiken skiftat från antisionism till oblyg antisemitism. I augusti 2003 bjöd iranska regimens regering in Frederick Toben, en pensionerad tysk skollärare bosatt i Australien, som gästtalare för en internationell konferens i Teheran om den palestinska intifadan. Toben kom och i sitt tal avfärdade förintelsen genom att hävda att ”koncentrationslägret Auschwitz var fysiskt för liten för massdödandet av judar”.

När Hassan Rohani tog över presidentposten, behandlade president Obama och många andra västerländska tjänstemän honom som en frisk fläkt bland Irans vanligtvis västfientliga politiker. Detta återspeglar kanske den ytlighet som genomsyrar västerländska politiker och personligheter, när de baserade sina slutsatser på Rohanis noggrant iscensatta uttalanden och presskonferenser snarare än att se hans verkliga bakgrund.

Iranska regimens nyhetsbyrå Mehr utlyste nyligen en tävling där deltagarna ska bidra med karikatyrer om förintelsen. Den logik som Rohanis regering vill presentera med detta är att om Charlie Hebdo kan förolämpa profeten Mohammed, ja då borde iranier och antisemiter i hela världen ha rätt att ”förlöjliga” judarna och offren för detta folkmord.

Förintelserevisionism är kanariefågeln i kolgruvan för prästerskapets envälde, och då är det uppenbart att Obamas och andra västerländska ledares bedömning av Rohani som en ledare med stark vilja att åstadkomma faktiska förändringar i Iran är fel grundat.