Artikel

Bildt bör ta tydligt avstånd från övergreppen mot exiliranier

Såväl den norske som brittiske utrikesministern och amerikanske försvarsministern har tagit avstånd från de klara övergreppen mot Ashraf-lägrets invånare. Det kunde Bildt också ha gjort sedan de bekräftats, skriver LENNART FRIDÉN, HENRIK S JÄRREL, ELIAS RUDBERG och ERIK WAHLBERG för svenska Friends of a Free Iran (FOFI). 

FN bekräftade nyligen att 34 människor hittats döda sedan irakiska myndigheter militärt angripit värnlösa exiliranier i Camp Ashraf-lägret i Diyalaprovinsen ca 6 mil norr om Bagdad.

Med anledning av det inträffade uttalade sig utrikesminister Carl Bildt för TT:

-”Vi har begärt mer information från de irakiska myndigheterna om vad som inträffat i det här fallet och uttalat vår oro. Det har ju varit en laddad situation ganska länge, det här är ju gamla Saddam-trogna som finns där också vilket gjort att spänningarna varit rätt betydande”.

Flera av varandra oberoende källor har bekräftat att åtskilliga människor dödats och hundratals skadats genom attacker från irakisk militär. Lägerinvånarna har inga vapen att värja sig med sedan 2003. Allt detta borde en svensk utrikesminister vid det här laget känna till och det borde i princip också räcka för att fördöma angreppen. Men Bildts uttalande ter sig snarare yrvaket och senfärdigt. Dessutom kan man få intrycket att utrikesministern menar att spänningarna främst skulle bottna i att det kan finnas några ”gamla Saddam-trogna där också”, när den sannolikaste förklaringen till spänningarna och angreppen snarare kan sökas i att Iran trycker på Iraks regering för att, om möjligt, dess miltära säkerhetsstyrkor ska utplåna företrädare för en av mullorna fruktad iransk, vapenlös motståndsrörelse.

 

Även om lägret möjligen ännu skulle hysa en eller annan som på sin tid stödde den numera störtade och döde diktatorn Saddam Hussein (och därför erbjöds en ”fristad” på irakiskt territorium) innebär inte det vare sig att deras liv vore mindre skyddsvärt eller att Saddams försyndelser och flagranta brott mot mänskliga rättigheter i något som helst avseende vore att betrakta som mindre ursäktliga än det fasansfulla våld, förtryck och skräckvälde som dagens klerikala makthavare i Teheran utövar. I vart fall inte så att man av hänsyn till Irak, eller Iran för den delen, skulle hålla inne med ett fördömande uttalande.Eller tror verkligen Carl Bildt att Irak har större anledning att frukta en värnlös och isolerad grupp i öknen än vad mullorna i Teheran har skäl att besväras av en grupp med ett starkt symbolvärde som tidiga frihetskämpar emot det iranska prästtyranniet?!

Såväl den norske som brittiske utrikesministern och amerikanske försvarsministern har tagit avstånd från de klara övergreppen mot Ashraf-lägrets invånare. Det kunde Bildt också ha gjort sedan de bekräftats.

För den som vill framstå som någorlunda konsekvent, relevant och adekvat i sin bedömning av humanitär rätt finns det i princip alltid skäl att i skarpa ordalag fördöma varje form av oprovocerat våld och förtryck varhelst det uppträder och drabbar civilbefolkningen.

Ca 3500 exiliranier, varav flertalet tillhör den gamla motståndsrörelsen Folkets Mojahedin befinner sig sedan 1979 i Camp Ashraf-lägret. Genom ett avtal som slöts med de amerikanska militärmyndigheterna 2003 garanterades invånarna skydd mot att de fick amerikanska skyddspass och lämnade ifrån sig alla vapen. I samband med planen för de amerikanska truppernas successiva tillbakadragande och den irakiska regeringens övertagande av landets inre säkerhet förband sig Irak i ett avtal 2009 att överta säkerheten också för den värnlösa civilbefolkningen i Camp Ashraf. Alltsedan dess har dock de boende i lägret varit utsatta för belägring, beskjutning och trakasserier av olika slag till det orättfärdiga priset av många döda och skadade personer.

Även om det formellt är irakisk militär som utfört dessa raider råder det inget som helst tvivel om att det är den iranska regimen som trycker på i bakgrunden då den fruktar en välorganiserad motståndsrörelse med betydande förgreningar utomlands. Invånarna i lägret ska åtnjuta skydd enligt 4:e Genève-konventionen men världssamfundet brister i sitt ansvar. Här skulle t ex Sverige, om det funnes litet MR-kraft hos UD, kunna elda på för att få FN att ta över kontrollen av säkerheten för campens invånare! Kruxet är förstås att man då skulle riskera att stöta sig med mullorna i Teheran och deras hantlangare i Bagdad…

Utrikesminister Bildts m fl:s syn på värdet av människoliv är märklig. För svenskt vidkommande är det särskilt anmärkningsvärt eftersom den officiella linjen sedan lång tid och tradition utgörs av hög svansföring när det gäller att slå vakt om demokrati, de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Vi konstaterar att värdet och behovet av att skydda lika hårt utsatta som behandlade civilbe-
folkningar cyniskt nog varierar beroende på vilket land som avses. Talibanernas angrepp på sina egna icke rättroende landsmän i Afghanistan kräver världssamfundets militära ingripande lika väl som diktatorn Gaddafis kallhamrade mördande av sina oppositionella landsmän fordrar internationellt, militärt beskydd. Medan t ex diktatorn Assads slakt av motståndsmän i Syrien eller prästtyrannernas i Iran skoningslösa våld mot protesterande och demonstrerande civila frihetskämpar inte bedöms förtjäna något internationellt, militärt skydd av civilbefolkningen, även om medborgarna i grannlandet Irak under despoten Saddam Hussein ansågs behöva omvärldens engagemang och beskydd.

Det är givetvis inte våldets karaktär i sig mot civilbefolkningen som skiljer synen på t ex de här olika länderna åt – det är lika förkastligt och fördömbart var det än uppträder – utan mer el-
ler mindre outtalade och relevanta/adekvata realpolitiska bedömningar, alltifrån knarkodlingar till olja och regionala maktanspråk. Oavsett skälen kan vi nog lugnt utgå från att civilbefolkningarna lider lika mycket som de är skyddsvärda var och en av dem”.

Vårt intryck är att Sverige i den övervägande delen av fallen bara följer med som en svans
när övriga länder gjort gemensamma uttalanden mot diktaturer och mot de som begår övergrepp mot mänskliga rättigheter i världen. Sverige saknar en dynamisk och hedervärd utrikespolitisk hållning som kunde ligga i framkant vad gäller egna ställningstaganden för demokratin och de mänskliga rättigheterna i världen. Den svenska hållningen verkar i stort basera sig på att inte ta några som helst utrikespolitiska risker för demokrati och mänskliga rättigheters skull, utan att målet är att strömlinjeforma utrikespolitiken på ett sätt som närmast liknar medlöperi.”

Svenskt pliktskyldiga och rutinartat halvhjärtade MR-uttalanden, gestikulära och protokollära MR-initiativ inom FN:s ram m m kan dock svårligen dölja det faktum att synen på t ex den iranska civilbefolkningens rätt till grundläggande friheter väger betydligt lättare i jämförelse med realpolitiska krav på handelsekonomiskt utbyte där oljan står i centrum. Och detta trots att det med all önskvärd tydlighet visats att vare sig kommersiellt utbyte eller än mindre EU:s mångåriga s k kritiska dialog med mullorna främjat en demokratisk utveckling eller ökat prästernas respekt för mänskliga rättigheter i landet under de senaste 30 åren!

Vi erinrar oss utan svårighet att Sverige – även bekräftat genom Wikileaks avslöjanden i början av 2011 – dragit på sig USA:s vrede och diplomatiska markering för att Sverige är det mest Iran-vänliga och visavi den iranska regimen mest tillmötesgående landet i hela Europa.

Det säger möjligen en förskräckande del om tillståndet inom UD, regeringen och hela den svenska utrikespolitiken vad rör synen på demokrati och mänskliga rättigheter.

Handelsbojkotter och sanktioner mot Iran är i och för sig bättre än inga protester alls. Sådana motsatte sig dock Bildt till en början men mjuknade sedan stormakterna drivit på i och utanför FN. Man måste i betydligt hårdare ordalag rannsaka och gå i klinch med sådana här länders fullkomligt barbariska metoder att behandla sina medborgare på. Dessa länder är själva sannerligen inte de sista som förbehåller sig rätten att lägga sig i andra länders inre angelägenheter så det får knappast tillåtas lägga några hinder i vägen.

Omöjliggör den internationella, ”diplomatiska” umgängestonen, regeringar emellan, verkligen att man någon gång lånar sig till litet välgörande klarspråk? Om inte skulle man kanske våga hämta litet inspiration – om nu det egna modet, iakttagelseförmågan och ordförrådet sviktar – från någon NGO (nongovernmental organization) med tränad blick för notering och beskrivning av humant djävulskap, Amnesty International t ex!

Svenska grenen av FOFI (Friends of a Free Iran) ser med betydande oro på den relativa flathet och godtrogenhet med vilken den svenska utrikesledningen agerar gentemot och bedömer dagens iranska regim å ena sidan och, å den andra, den njugghet och bristande förståelse som visas de frihetliga krafter i och utanför Iran som kämpar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.