Min avsky för dödsstraffet gjorde att jag blev medlem i Amnesty redan på 70-talet, men 2005 läste jag en tidningsnotis som faktiskt förändrade mitt liv.
Gråtande och skräckslagna fördes de båda tonårspojkarna att hängas offentligt på torget i Mashhad, Iran.
Det stod plötsligt klart för mig att kampen mot ett sådant ofattbart barbari måste föras även på det politiska planet.
Jag kom i kontakt med PMOI, Peoples Mojahedin of Iran, som vill ersätta Irans diktatur med en sekulär demokrati med de mänskliga rättigheterna som ledstjärna.
I mer än fem år har jag nu arbetat med PMOI, som är en del av NCRI, den samlade demokratiska oppositionen. Till min stora glädje blev jag nyligen inbjuden till att delta i en stor, internationell konferens i Bryssel med syfte att skapa en ny effektivare politik gentemot Iran.
Men en mycket akut fråga stod först på dagordningen: Situationen för Camp Ashraf. Det är en tillflyktsort i Irak för cirka 3 400 obeväpnade medlemmar av PMOI, som, sedan USA dragit sig tillbaka från Irak, attackerats flera gånger av irakiska styrkor under press från Iran. Invånare har skadats, tagits som gisslan och även dödats. Attackerna motiveras med att USA har kvar PMOI på sin terrorlista. Situationen just nu är mycket kritisk. En utlämning av dessa oppositionella betyder en mänsklig katastrof med massavrättningar men dessutom ett förödande nederlag för demokratisträvandena.
Under Brysselkonferensen framfördes bestämda krav på att USA genast måste återuppta det beskydd av Ashraf man faktiskt bundit sig för. USA måste också ta bort den terroriststämpel på PMOI som EU redan avlägsnat, dels för att förhindra en humanitär katastrof, dels för att radikalt underlätta PMOI:s kamp för demokrati. Talare var politiker från både EU och USA samt amerikanska rådgivare och jurister. ”Tiden för samtal är över”, sa John Bolton, USA:s vice utrikesminister.
Omvärlden måste ge moraliskt stöd till oppositionen. Hårdare och mer riktade sanktioner mot prästerskapets ledare måste till, men även mot landets olje- och gassektor.
Talare var även Maryam Rajavi, vald president för NCRI. Det är hög tid för effektivare åtgärder, fokus på de mänskliga rättigheterna och stöd för ett regimskifte, slog hon fast. Risken för krig och spridning av terrorism och kärnvapen är stor. Därom var panelen enig.
Iran har klarat av två tredjedelar av arbetet med att framställa kärnvapen, påpekade den amerikanske generalen James Jones.
Nu har vågen av folkliga rensningar mot diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern även nått Iran. Men civilklädd Basijimilis tillsammans med det hårdföra Revolutionsgardet skingrar snabbt alla försök till större demonstrationer. Reformisterna Mousavi och Kahroubi har suttit i husarrest. Krav på deras avrättning har hörts i majlisen, det iranska parlamentet. Regimen är desperat. Folkets missnöje kan närsomhelst explodera. Även Irans brutala diktatur kan falla förhoppningsvis.Brysselkonferensen var ytterst intressant och gav kraftfullt stöd till fortsatt kamp mot förtryck och barbari, för fred och demokrati.
Osborn Holmstrand
människo- och demokratiaktivist
