Förenklade etiketter och karaktärsmord präglar ofta debatten om den iranska oppositionsrörelsen Folkets Mojahedin (MEK). Att karakterisera och avfärda MEK som en ”marginaliserad sekt”, vilket Yle gjorde i en artikel nyligen, är en förvrängning av den politiska verklighet som Irans utveckling under de senaste fyrtio åren har visat. Svenska medier gör ständigt det samma oftast genom att enbart förlita sig på Teherans lobbyister och experter som förespråkar mer eftergiftspolitik utan att låta MEK försvara sig mot anklagelserna.
En mer nyanserad analys är nödvändig. Inte främst för en informativ debatt utan för att bättre förstå den islamiska republikens natur och dess hot.
En analys som länge avfärdades – men som visat sig hållbar
Sedan början av 1980-talet har MEK betonat att den islamiska republiken är strukturellt oförmögen till reform. MEK förstod tidigt att prästerskapet är ett system präglat av ideologisk slutenhet, religiös absolutism, fundamentalism och våld. Den betonade att prästerskapet såg det iranska folkets demokratisträvan som ett existentiellt hot och därmed folket som den ständiga fienden.
MEK betonade att lösningen för Iran var varken krig eller eftergifter utan ett demokratiskt regimskifte genom folket och deras organiserad motståndsrörelse. Under två decennier har MEK varnat för att västvärldens eftergiftspolitik gentemot regimen kommer att leda till krig.
Många västliga regeringar, observatörer och Iranexperter avfärdade denna analys under lång tid. I stället dominerade föreställningen att handel, diplomati och dialog skulle leda till politiska öppningar, och gradvis reformera regimen inifrån.
Fyra decennier senare visar sig optimismen vara en illusion. Med ett pågående krig och efter återkommande massakrer, repression, brutalt nedslagna protester och en allt starkare maktkoncentration i statens kärna är det tydligt att strategin om gradvisa reformer inte bara var verklighetsfrånvarande utan även destruktiv.
Historiska erfarenheter som formade slutsatsen
För MEK var denna slutsats inte en abstrakt teori utan resultatet av konkreta historiska erfarenheter.
Regimen utsatte organisationens medlemmar och sympatisörer för omfattande förföljelser under 1980-talet, inklusive massavrättningar med avsikt att utrota dem. När regimen massakrerade tusentals politiska fångar i landets fängelser 1988, på order av Khomeini, var en majoritet av offren associerade med MEK.
Massavrättningarna var inte ett uttryck för organisationens obetydlighet, tvärtom. De speglade regimens uppfattning att rörelsen utgjorde ett ideologiskt och politiskt hot.
Mot denna bakgrund är MEK:s slutsats begriplig: ett system som systematiskt eliminerar politiska motståndare i sådan skala visar att det inte tolererar politisk pluralism. Därav övertygelsen att verklig förändring inte kan ske genom reformer inom den existerande maktstrukturen utan genom ett regimskifte av folket och deras organiserade motståndsrörelse.
Sektanklagelser avser att bryta MEK:s säkerhets- och organisatorisk disciplin
En återkommande anklagelse i debatten är att MEK:s interna och organisatoriska disciplin samt säkerhetsrutiner skulle vara tecken på sekterism. Den tolkningen bortser dock från den miljö organisationen verkar i och de mångsidiga och ständiga hoten från regimen.
En rörelse som under decennier har varit måltavla för regimens massavrättningar, infiltration och terrorattentat både inom och utanför Irans gränser är tvungen att prioritera internsäkerhet. Att skydda sina medlemmar mot infiltration och dödligt våld är inte ett uttryck för sekterism, utan en överlevnadsstrategi.
Just därför har regimen spenderat miljoner dollar på att sprida sektanklagelser mot MEK genom desinformations- och påverkanskampanjer i och utanför Iran. Denna påverkanskampanjer riktar sig främst mot journalister, experter, parlamentariker, och beslutsfattare.
Flera iranska oppositionsrörelser har genom åren försvunnit just därför att de inte kunde upprätthålla sådana strukturer och disciplin.
Internationell och inhemsk närvaro motsäger sektanklagelser
1981 gick MEK samman med andra iranska personligheter och oppositionsgrupper som stödde en demokratisk republik och regimskifte av folket, och bildade oppositionskoalitionen, Iranska nationella motståndsrådet (NCRI).
Denna paraplyorganisation har under lång tid bedrivit offentlig politisk verksamhet i Europa och Nordamerika. De har organiserat konferenser, demonstrationer, upprätthållit kontakter med parlamentariker, diplomater och tidigare politiska beslutsfattare i flera länder. Dessutom har MEK framgångsrikt försvarat sig i europeiska och amerikanska domstolar mot falska och påhittade anklagelser,
Denna typ av verksamhet står i kontrast till den klassiska bilden av sekter, som ofta isolerar sig från omvärlden och undviker extern granskning.
MEK har agerat genom internationella kontakter, offentlig opinionsbildning och juridiska processer. Dessa processer ledde bland annat till att organisationen avlistades från terrorlistor i både EU och USA, efter rättsliga prövningar. Svartlistningen härstammade från västvärldens försök att visa välvilja mot regimen genom att begränsa den iranska oppositionen.
Denna öppenhet och respekt för demokratiska processer är svår att förena med sektanklagelser som ofta används i debatten.
En ideologisk utveckling som ofta förbises
Beskrivningen av MEK som ”pseudomarxistisk” bortser också från organisationens ideologiska utveckling över tid. Denna beskrivning ignorerar även det faktum att marxist-stämplen kom till för att rättfärdiga och underlätta förföljelsen av MEK.
I sitt nuvarande politiska program betonar organisationen sekularism, flerpartisystem, fria val, jämställdhet samt avskaffande av dödsstraffet. Programmet erkänner dessutom Irans etniska mångfald genom att förespråka kulturell och administrativ autonomi för kurder, balucher, araber, turkmener och andra folkgrupper, inom ramen för landets territoriella integritet.
MEK förespråkar inte bara jämställdhet utan implementerar den genom att kvinnor leder organisationen.
Detta ligger betydligt närmare en pluralistisk republikansk modell än den ideologiska hybrid som organisationen ofta beskrevs som under kalla krigets politiska kategorier.
En förändrad internationell kontext
Samtidigt har den internationella politiska kontexten förändrats.
Sedan 2018 har flera beslut i väst markerat en hårdare hållning gentemot den iranska regimen. USA:s utträde ur kärnteknik avtalet, återinförandet av sanktioner och antagandet av lagen Mahsa Amini Human Rights and Security Accountability Act i USA är exempel på detta. EU:s beslut nyligen att terrorstämpla revolutionsgardet är ett annat exempel på denna hårdare hållning.
Oavsett hur man värderar dessa beslut visar de att tron på en reformvänlig regim tynar bort, särskilt inom västliga politiska kretsar. De senaste folkliga protesterna i Iran med slagorden ”reformister, hårdföra, spelet är slut”, och ”ned med diktatorn [Khamenei]” satte punkt för eftergiftspolitik.
En nödvändig nyansering i den europeiska debatten
Att kritisk granska MEK är inget problem. Ingen politisk rörelse bör stå över granskning.
Men en seriös analys måste också ta hänsyn till den historiska kontexten, den systematiska repressionen, regimens förtryck och organisationens utveckling över tid. När politiska rörelser blir reducerade till enkla etiketter och anklagelser, riskerar debatten att förlora sin analytiska skärpa och blir karaktärsmord.
Den centrala frågan är därför inte om man sympatiserar med MEK. Den centrala frågan är huruvida deras karaktärisering och analys av den islamiska republikens strukturella natur har visat sig vara felaktig.
Efter mer än fyrtio år av nedslagna protester, ökande maktkoncentration och återkommande vågor av statligt våld framstår frågan som mer relevant än någonsin.
I en tid då Iran åter står inför politiska omvälvningar – och då både Europa och Norden försöker formulera en mer sammanhängande Iranpolitik – är det avgörande att debatten bygger på empiriska erfarenheter snarare än på begrepp från en annan geopolitisk epok.
Att fortsätta beskriva MEK som en marginaliserad sekt är därför inte bara falskt. Det riskerar också att dölja viktiga lärdomar om hur den islamiska republiken upprätthåller sin makt och varför västvärldens försök att uppmuntra reformer i Iran gång på gång har misslyckats.
