Svenska UD-tjänstemän har besökt Irans ambassad i Stockholm i samband med årsdagen av den islamiska revolutionen, en handling som väcker stark kritik. Samtidigt som Sverige ofta fördömer den iranska regimens förtryck, skickar detta besök en motsägelsefull signal som inte går att ignorera.
Den islamiska revolutionen 1979 lade grunden för ett styre som i decennier präglats av förtryck, avrättningar och systematiska och grymma kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter. Kvinnor begränsas, oppositionella avrättas och människor straffas för sina åsikter. Landets välstånd går till kärnteknik- och robotprogram samt terrorism istället för folket. Detta är verkligheter som Sverige med rätta brukar kritisera.
Men när svenska representanter samtidigt närvarar vid ett firande av denna revolution uppstår en tydlig konflikt mellan ord och handling.
Vad ska människor i Iran, som kämpar för frihet, dra för slutsats när ett land som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter väljer att delta i en sådan tillställning? Och vad signalerar det till svenska medborgare som förväntar sig konsekvens i utrikespolitiken?
Sverige riskerar sin trovärdighet
Detta handlar inte om diplomati i sig. Dialog med svåra aktörer är en nödvändig del av internationella relationer. Men det är något helt annat att närvara vid symboliska firanden av en diktaturregim som Sverige självt kritiserar. Den gränsen måste vara tydlig.
När den suddas ut riskerar Sverige att uppfattas som inkonsekvent, eller i värsta fall, som att man kompromissar med sina egna värderingar.
Det är här problemet med dubbelmoral blir tydligt. Ett land kan inte ena dagen framstå som en stark försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter, och nästa dag agera på ett sätt som underminerar just dessa principer.
Förtroende är svårt att bygga upp och lätt att rasera. Varje handling som strider mot den uttalade politiken försvagar Sveriges trovärdighet, både internationellt och nationellt.
Om Sverige menar allvar med sin utrikespolitiska linje måste det också synas i praktiken. Det räcker inte att kritisera förtryck i ord. Handlingarna måste spegla värderingarna.
Annars riskerar Sverige att förlora något som är svårare att återfå än något annat: sin trovärdighet.
