Mojtaba Ghotbi:
Varför krig inte är lösningen och varför väst bör stödja den demokratiska oppositionen
Inledning
Flygangreppen tidigt på fredagsmorgonen den 13 juni från Israel mot iranskt territorium, där ett antal högt uppsatta befälhavare från revolutionsgardet och kärntekniska experter dödades och flera strategiska mål träffades, har väckt starka och motstridiga reaktioner – från firanden bland delar av den iranska diasporan till oro för att regionen ska glida in i ett fullskaligt krig.
Vad bör man göra med en regim som förtrycker, dödar, ljuger och håller sitt eget folk som gisslan? För många iranier är detta inte längre en teoretisk fråga, utan en smärtsam och livsavgörande verklighet. Efter decennier av religiöst förtryck, strukturell korruption, ekonomiska kriser och blodigt nedslag på fredliga protester, har vissa kommit till slutsatsen att enda vägen till befrielse är genom krig eller militär intervention. Men är verkligen krig lösningen för Iran?
Denna artikel visar att krig inte bara är kostsamt och farligt, utan också kan leda till Irans sammanbrott. Den verkliga och hållbara vägen till förändring är genom stöd till den demokratiska oppositionen – krafter som kämpar för en övergång till frihet och rättvisa, utan att kasta landet in i kaos.
Krig: en farlig illusion
Erfarenheterna från Irak, Libyen, Syrien och Afghanistan visar att krig och utländsk intervention kan avsätta diktatorer, men lämnar ofta efter sig ruiner: maktvakuum, inbördeskrig, extremism och kollapsade samhällsstrukturer.
I Irans fall kan ett krig leda till:
– Etniska och religiösa konflikter, eftersom Iran är ett mångkulturellt och mångetniskt land.
– Förstörelse av infrastruktur, i ett land vars ekonomi redan är hårt skadad.
– Ökad legitimitet för regimen, som alltid använt ”yttre fiender” som ursäkt för förtryck.
Den demokratiska oppositionen: en realistisk väg
Tvärtemot vad som ibland framställs, finns det en levande och växande opposition både inom och utanför Iran. Dessa krafter:
– Är engagerade i sekularism, mänskliga rättigheter och demokrati,
– Har organisatorisk förmåga och folkligt stöd,
– Har potential att ena olika samhällsgrupper, inklusive minoriteter och regimkritiker.
Med rätt stöd kan denna opposition utgöra ett seriöst alternativ – inte bara till regimen, utan också i byggandet av ett nytt, fritt och inkluderande Iran.
Västvärldens ansvar och val
Väst står inför tre alternativ i relation till Iran:
- Fortsatt eftergiftspolitik – vilket endast förlänger regimens livstid.
- Militär intervention – med risk för kaos, flyktingvågor och ökad instabilitet.
- Stöd till den demokratiska oppositionen – det enda långsiktigt hållbara alternativet.
Detta stöd kan innebära:
– Diplomatiskt erkännande av oppositionen,
– Riktade sanktioner mot regimens tjänstemän,
– Stöd till exilmedier, människorättsorganisationer och civilsamhället,
– Dialog med oppositionsledare.
Slutsats
Iran befinner sig i ett historiskt och avgörande ögonblick. Det iranska folket har upprepade gånger visat att de längtar efter frihet och värdighet. Men denna frihet kommer inte genom bomber, utan genom en inre, planerad och intelligent förändringsprocess. Västvärlden har nu en möjlighet att undvika tidigare misstag och istället stödja en demokratisk övergång i Iran.
Under de senaste fyra decennierna har ”Islamiska republiken” varit en av de mest inflytelserika – men också mest kontroversiella – aktörerna i Mellanöstern. Många analytiker och regeringar anser att Irans regionala politik är en huvudorsak till instabilitet i regionen. En förändring i Irans maktstruktur kan bana väg för stabilitet och hållbar utveckling i Mellanöstern.
