Sverige bör inte bidra till att sudda ut gränsen mellan demokratisk opposition och odemokratiska arvtagare
Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist
Reza Pahlavi ska tas emot i det svenska politiska rummet på måndag. Värdarna, Kristdemokraterna (KD) och Sverigedemokraterna (SD), presenterar honom som en representant för det iranska folket. Det är missvisande.
Pahlavi är varken vald eller har något demokratiskt mandat. Att ge honom utrymme i Sveriges riksdag är därför inte neutralt. Det innebär i praktiken att man ger politiskt legitimitet åt en arvtagare till en avskaffad diktatur.
Påståendet att Pahlavi representerar en bred iransk opinion saknar tydlig grund. Stödet för honom är begränsat och starkt ifrågasatt, även inom den iranska diasporan.
I en intervju med SVT Agenda på söndagen betonade Pahlavi dessutom att han är stolt över sin fars och farfars arv i Iran. De som kan Irans historia vet att denna tid vittnar om tortyr, avrättningar, folkrensningar, förtryck av landets etniska folkgrupper och ett partisystem. Därför varna många iranier idag för en återgång till ett tidigare förtryckssystem, i ny form.
En farlig syn på krig
Än mer allvarlig är hans syn på militärt våld. Pahlavi har uttryckt stöd för att USA och Israel fortsätter sina attacker mot Iran. Det innebär i praktiken ett stöd för fortsatt krig i ett redan hårt drabbat land.
Idén att bombningar kan leda till regimskifte har prövats många gånger. Resultatet är välkänt. Krig har inte skapat stabila demokratier. I stället har det lett till kollapsade stater, nya konflikter och ökat lidande.
Att ändå hålla fast vid denna idé är inte en strategi, utan önsketänkande. Det bortser från en enkel verklighet: krig drabbar civila först, inte makthavarna.
Den som accepterar sitt lands förstörelse som ett politiskt verktyg förlorar sin trovärdighet som framtida ledare. Därmed går en sådan hållning inte att förena med anspråk på demokratiskt ledarskap.
Sverige bör dra en gräns
Svenska politiker som ger Pahlavi en plattform gör ett aktivt val. Det handlar inte bara om symbolik, utan om legitimering.
Sverige bör inte bidra till att sudda ut gränsen mellan demokratisk opposition och odemokratiska arvtagare. Förändring i Iran måste komma från det iranska folket, inte från exilpolitiker med historiskt bagage och oklar förankring.
Reza Pahlavi är ingen neutral symbol. Han är en politisk aktör med omstridd legitimitet och en linje som inkluderar stöd för militärt våld.
Att framställa honom som “det iranska folkets röst” är fel. Sverige bör inte upprepa det misstaget. Det iranska folkets rätt att själva forma sin framtid får inte kapas av bomber och yttre maktpolitik.
