Enbart det iranska folket kan och kommer att avgöra sin egen framtid, inte oppositionsledare handplockade av väst.
Afsaneh Oskouei
Det iranska folket har under mer än ett sekel utsatts för inhemskt förtryck och stormakters intrång. Historiska händelser, från svälten 1917–1919 och statskuppen 1921 som förde Reza Khan (Reza Shah) till makten till kuppen 1953 mot den demokratiskt valda premiärministern Mosaddegh, visar ett mönster: makten har delats mellan monarkin, religiösa auktoriteter och utländska aktörer, alltid på bekostnad av folket och deras frihet.
Inför revolutionen 1979 blev Guadeloupekonferensen en av de mest kontroversiella punkterna i Irans samtida historia. Ledarna för fyra västmakter beslutade där att lösa den iranska krisen genom att avsätta shahen och ersätta honom med Khomeini.
Sedan dess har repressivt våld varit konsekvent och människorättskränkningarna systematiska. Under januariupproret 2026 mördades många motståndare och förvarades i svarta säckar, vilket speglar regimens brutalitet. Denna tradition fortsätter än i dag.
Trots detta har organiserat motstånd vuxit fram, lett av Folkets Mojahedin (People’s Mojahedin Organization of Iran, MEK) och National Council of Resistance of Iran (NCRI). Denna motståndsrörelse representerar en verklig möjlighet för ett fritt, demokratiskt Iran.
Under den senaste veckan har regimen avrättat flera personer. Sex av dem var MEK-medlemmar. Andra var demonstranter som regimen arresterat under det senaste upproret, inklusive ungdomar ned till 18 år. Flera befinner sig fortfarande i riskzonen för avrättning.
Konflikten och de militära angreppen från USA och Israel mot Iran har tystat eller försvagat de inhemska revolutionära rörelserna. Detta försvårar ytterligare folkets kamp för frihet och förändring.
Iranska folket bestämmer sitt eget öde
Det iranska folkets framtid kan endast säkras när iranierna själva avgör den, inte när stormakter eller en repressiv regim bestämmer. Organiserat motstånd, historiskt minne och viljan till frihet är nyckeln till ett Iran där människor inte längre hålls som gisslan.
Enligt Ahmad Ali Ansari, en av Reza Pahlavis släktingar, fick Reza Pahlavi 150 000 dollar i månaden från CIA. Han har dessutom aldrig fördömt sin farfars brott i massakern på konstitutionalister, och sin fars förtryck genom SAVAK:s avrättningar och tortyr av politiska fångar. Istället har han arbetat nära revolutionsgardet. Hur kan vi inte betrakta det som ytterligare ett kolonialt val för det iranska folket när han politiska krafter i väst utnämner honom som ledare för oppositionen?
