Kärnan i Sofie Löwenmarks argumentation vilar på en historiebeskrivning av den iranska oppositionen, Folkets Mojahedin, som länge varit en central del av regimens egen propagandabild.
Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist
Sofie Löwenmark har i en ledare riktat skarp kritik mot Folkets Mojahedin och personer som associeras med rörelsen. Men i sin iver att misstänkliggöra riskerar hon att göra något betydligt allvarligare: att återge och förstärka narrativ som den iranska regimen själv drivit i decennier.
Ledaren ger sken av att vara en faktabaserad genomgång. I själva verket bygger den på ett selektivt urval. Historiska påståenden presenteras utan kontext och där skuld genom association får ersätta saklig analys. Särskilt tydligt blir detta i behandlingen av Anne Ramberg.
Inte journalistik utan reproduktion av regims propaganda
Det Löwenmark väljer att utelämna är avgörande. Rambergs medverkan i en intervju och hennes deltagande i internationella upprop, tillsammans med över tusen andra framstående jurister, tidigare statschefer, politiker och opinionsbildare, handlar om stöd för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och det iranska folkets legitima krav på demokratisk förändring. Att reducera detta till “propaganda” är inte bara felaktigt. Det är ett retoriskt grepp som syftar till att misstänkliggöra varje form av internationellt stöd till iranska oppositionella röster.
Kärnan i Löwenmarks argumentation vilar dessutom på en historiebeskrivning av Folkets Mojahedin som länge har varit en central del av regimens egen propagandabild. Självklart finns det dispyter och komplexitet kring organisationens långa historia. Men att okritiskt återge en ensidig och politiskt färgad version som obestridlig sanning är inte journalistik, det är reproduktion.
Detta är inte en isolerad företeelse. Under lång tid har delar av det internationella samfundet prioriterat en eftergiftspolitik gentemot Iran, där oppositionella krafter misstänkliggjorts samtidigt som regimens övergrepp tonats ned. Konsekvenserna av denna eftergiftspolitik är tydliga idag. Ökade avrättningar och ökat människorättsbrott och krig. Att fortsätta på samma linje genom att delegitimera oppositionella röster och ifrågasätta deras internationella stöd riskerar att bidra till samma misslyckande.
Kvinnornas ledande roll i senaste folkliga uppror undermineras
Samtidigt försvinner det mest centrala i Löwenmarks framställning: de människor det faktiskt handlar om. Iranska kvinnor som riskerar sina liv för grundläggande fri- och rättigheter. En befolkning som gång på gång visat sitt missnöje mot ett förtryckande system. Det är denna verklighet som Ramberg och många andra har valt att uppmärksamma.
Att i detta läge misstänkliggöra stöd till dessa röster som “propaganda” är inte bara intellektuellt ohederligt. Det riskerar också att försvaga det internationella engagemang som är avgörande för förändring genom folket i Iran.
Som jag tidigare har påpekat: när kritik av oppositionella rörelser bygger på samma narrativ som regimen själv använder, blir den inte ett korrektiv till makten utan ett eko av den.
Frågan är därför inte om man ska granska och diskutera oppositionella aktörer. Det ska man. Frågan är om man gör det med intellektuell hederlighet eller om man, medvetet eller omedvetet, bidrar till att flytta fokus bort från det som borde vara självklart: att världen står bakom Irans kvinnor och folk i deras kamp för frihet, demokrati och förändring.
