Washingtons och Israels strategiska återvändsgränd och nödvändigheten av att stödja oppositionen i Iran
Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist
De senaste utvecklingarna i konfrontationen mellan Iran, USA och Israel visar att den pågående krisen har gått in i en mycket komplex och avgörande fas. Washington och Tel Aviv försöker nu, genom direkt militärt tryck mot Iran, förändra Teherans beteende och maktstruktur. Rapporter om Ali Khameneis död, även om de betraktas som en historisk vändpunkt, visar att Irans maktstruktur inte bara har bestått, utan även har behållit sin taktiska motståndskraft och strategiska flexibilitet. Denna verklighet belyser de operativa och strategiska begränsningarna för USA och Israel. Därmed ökar sannolikheten för en återvändsgränd i deras strategi med tryck och direkta angrepp.
Politiken under Donald Trump gentemot Iran, trots dess intensitet, står nu inför grundläggande frågor: Hur kan en direkt militär åtgärd omvandlas till en hållbar politisk framgång, när det inte finns några tecken på att en pålitlig alternativ ordning håller på att formas?
Analytiker har upprepade gånger betonat klyftan mellan “handling” och “resultat”. Militära angrepp och ekonomiska påtryckningar har visserligen förändrat de taktiska förutsättningarna. Men på strategisk nivå har de ännu inte lyckats förändra Irans beteende eller politiska struktur. Situationen representerar varken ett fullständigt misslyckande eller en tydlig framgång. Den är snarare en form av operativt dödläge där fortsatt press utan en tydlig politisk horisont riskerar att leda till en utdragen utmattning och omfattande instabilitet
Tidigare erfarenheter i regionen visar att eliminering eller försvagning av en central aktör utan en definierad efterföljande plan inte leder till stabilitet, utan snarare kan skapa ännu mer komplex instabilitet. I detta sammanhang är frånvaron av ett sammanhållet och legitimt politiskt alternativ den största strategiska utmaningen för Washington och Tel Aviv. Varje ensidig press utan inhemskt stöd och utan en tydlig plan för övergång riskerar att misslyckas.
Oppositionens framväxande allians: kapacitet och behov av stöd
Under dessa förhållanden framträder ett samarbete mellan Folkets Mujahedin i Iran och iranska kurdiska partier som ett potentiellt politiskt och operativt block. Mujahedin har genom sin långvariga internationella verksamhet kapacitet inom offentlig diplomati, politisk nätverksbyggnad och mobilisering av västerländskt stöd. Organisationens erfarenhet visar att de, om begränsningar från USA och andra västliga aktörer minskar, kan bli ett effektivt verktyg för att hantera en politisk övergång.
De kurdiska partierna, med sina lokala sociala baser, fälterfarenhet och mobiliseringsförmåga, bidrar med regional närvaro och kan fylla ett eventuellt maktvakuum på lokal nivå. Kombinationen av dessa krafter skapar ett framväxande politiskt-operativt block som kan fungera som ett legitimt, effektivt och tillförlitligt alternativ i en situation där västs militära strategi nått ett dödläge.
Ett samordnat, målinriktat och strategiskt stöd från USA och Europa – både politiskt och operativt – kan möjliggöra en politisk övergång och förhindra fördjupad instabilitet.
Krisen intensifierar samtidigt de humanitära och regionala konsekvenserna kraftigt. Interna påtryckningar och direkta militära angrepp, i kombination med externa spänningar, har lett till social instabilitet, ökad migration och press på ekonomiska infrastrukturer i Iran och Libanon. Denna utveckling får inte bara kortsiktiga konsekvenser, utan även långsiktiga effekter för ekonomi, samhälle och regional säkerhet, vilket ytterligare komplicerar krishanteringen.
Verklig väg för politisk förändring
Ökad instabilitet i Iran kan få kedjeeffekter i grannländerna och försvåra de politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska ekvationerna i Mellanöstern.
Västliga analytiker betonar att fortsatt militärt och ekonomiskt tryck utan stöd till den inhemska oppositionen endast kommer att fördjupa Washingtons strategiska återvändsgränd och öka instabiliteten. Däremot kan ett målinriktat och strategiskt stöd till alliansen mellan Mujahedin och de kurdiska partierna – genom politiskt och diplomatiskt stöd, internationell legitimering och minskade restriktioner – skapa förutsättningar för en politisk övergång och förändra maktbalansen i Iran.
Framgången för en sådan strategi förutsätter intern sammanhållning, folklig legitimitet och oppositionens förmåga att hantera en övergångsprocess. I annat fall riskerar direkt militärt tryck inte bara att misslyckas med att förändra maktstrukturen, utan även att förvärra både inhemsk och regional instabilitet med komplexa konsekvenser för säkerheten i Mellanöstern.
I detta läge är tiden avgörande för Washington och Europa. Varje försening i att erkänna och stödja en legitim opposition riskerar att förlora strategiska möjligheter och förvandla ensidigt militärt tryck till en långvarig återvändsgränd med djupa humanitära och säkerhetsmässiga konsekvenser.
Att utnyttja de politiska, mediala och operativa kapaciteterna hos alliansen mellan Mujahedin och de kurdiska partierna – i kombination med ett samordnat och strategiskt västligt stöd – kan inte bara hantera ett potentiellt maktvakuum, utan även skapa en verklig väg för politisk förändring.
I en situation där direkt militärt tryck från USA och Israel inte har genererat konkreta strategiska resultat framstår detta alternativ som den mest avgörande faktorn för framgång i västvärldens Iranpolitik.
