Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist
I årtionden har vi som motsätter oss den islamistiska regimen i Iran försökt förklara för politiker i Sverige och EU hur brutaliteten i Teheran inte bara tyranniserar det iranska folket utan också hotar omvärlden. Vi har varnat för regimens systematiska förtryck, dess krig mot kvinnor och dess export av våld och terrorism. Lång tid ville få lyssna. I stället talade man om dialog, stabilitet och diplomatiska relationer. Resultatet blev en eftergiftspolitik som i praktiken stärkte diktaturen och gav dess makthavare utrymme att fortsätta sin brutalitet utan konsekvenser.
Men i början av 2026 har något förändrats. I riksdagen hörs nu krav som tidigare avfärdades som radikala – att terroristlista Irans islamiska revolutionsgarde (IRGC), stänga Irans ambassad och bryta med en diplomati som i praktiken fungerat som skydd för en regim som föraktar mänskliga rättigheter. För många av oss som i decennier drivit dessa frågor är det både glädjande och bittert: glädjande för att sanningen till slut erkänns, bittert för att det tog så lång tid.
Iranska folkets uppror avslöjar regimens grymma natur
Den senaste tidens protester i Iran har utmanat regimen på ett sätt som inte skådats på flera år. Tusentals demonstranter har dödats i samband med landets största protestvåg sedan 2022. Människorättsgrupper uppskattar att antalet offer är betydligt högre än officiella siffror – med tusentals skadade och tiotusentals gripna i det brutala förtryck som följt. Regimen har svarat med massarresteringar, internetblockader och utdragna rättegångar där oppositionella riskerar dödsstraff.
Det internationella svaret har börjat hårdna. Europaparlamentet har antagit en resolution där det kraftfullt fördömer Irans våldsamma repression, kräver ett omedelbart slut på våldet och frihet för alla arresterade demonstranter, journalister och människorättsförsvarare. Parlamentet uppmanar även till att terroristlista IRGC i sin helhet, inklusive dess Basij‑milis och Quds‑styrka, samt att införa utökade och riktade sanktioner mot de ansvariga.
Från svensk politisk nivå har flera röster också höjt sig. Alice Bah Kuhnke (MP) har exempelvis uttryckt att “det iranska folket betalar ett ofattbart pris för sin frihetskamp” och kräver att EU skärper sitt agerande mot regimen och terrorklassar IRGC.
Rätt om hotet från iranska regimen
Vi hade rätt när vi:
- sa att denna regim inte går att reformera;
- varnade för att dialog utan konsekvenser bara ger diktaturen mer tid och mer utrymme;
- sa att Irans folk vill ha frihet, inte religiöst förmyndarskap.
Idag säger i praktiken alla partier i Sveriges riksdag samma sak – men de måste nu också agera därefter.
Sveriges uppgift är inte att utse ”vinnare” i ett framtida Iran, utan att stå på rätt sida av historien genom tydligt stöd för det iranska folket som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati. Ord räcker inte längre. Det är dags för konkreta handlingar – nu.
