Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist
Iran på den internationella dagen mot dödsstraff
När världen den 10 oktober uppmärksammar den internationella dagen mot dödsstraff, står Iran åter i skamvrån som en av de främsta bödlarna på vår planet. I skuggan av tyst diplomati och cynisk realpolitik fortsätter den islamiska republiken att använda dödsstraffet inte som rättvisa, utan som ett politiskt redskap, för att tysta, skrämma och kuva ett folk som sedan länge förlorat rädslan för sina förtryckare.
Ett system byggt på blod och fruktan
Sedan ayatolla Khomeinis maktövertagande 1979 har döden blivit en del av den islamiska republikens byråkrati. Offentliga hängningar på stadstorg, avrättningar av politiska fångar i hemliga fängelser och skenrättegångar i religiösa domstolar, allt detta utgör kärnan i ett system som inte existerar för att upprätthålla lag och ordning, utan för att bevara en religiös diktatur.
Enligt Iran Human Rights (IHR) avrättade regimen över 860 personer under 2024, och redan över 1000 personer under de första nio månaderna av 2025, vilket markerar den högsta siffran på över ett decennium.
Många av dessa domar baseras på framtvingade bekännelser under tortyr, medan rättegångarna ofta hålls bakom stängda dörrar och saknar alla rättssäkerhetsgarantier. Bland offren finns minderåriga, kvinnor och medborgare från marginaliserade etniska minoriteter som balucher och kurder – regimens återkommande syndabockar.
Politiska avrättningar i religionens namn
Bakom varje avrättning döljer sig inte bara en juridisk tragedi, utan ett politiskt syfte. Regimen använder dödsstraffet som sitt främsta verktyg för att krossa oppositionen: aktivister, journalister, kvinnorättsförsvarare och demonstranter.
Särskilt riktas repressionen mot rebelliska grogrunder inom samhället – studenter, arbetare, kvinnliga aktivister och organiserade oppositionskrafter som Folkets Mojahedin (MEK/PMOI). Denna rörelse har i över fyra decennier symboliserat väpnat och politiskt motstånd mot prästerskapets diktatur. Under massavrättningarna 1988 avrättade regimen omkring 30 000 politiska fångar, varav majoriteten tillhörde just MEK.
Än i dag fängslas, torteras och avrättas medlemmar eller sympatisörer till MEK, kurdiska partier och andra oppositionella grupper, en brutal påminnelse om att regimens verkliga fiende inte är västvärlden, utan dess eget folk.
Dessa avrättningar är inte domar, de är statligt sanktionerade mord. De är regimens budskap till ett helt folk: ”Vi dödar för att ni inte ska drömma om frihet.”
Världens tystnad är medskyldighet
Det internationella samfundet bär också skuld. Europas regeringar, inklusive Sverige och EU, fortsätter att tala om ”dialog” och ”diplomatiska lösningar” medan galgarna i Iran aldrig står tomma. Affärsintressen, migrationspolitik och rädsla för instabilitet väger tyngre än mänskliga rättigheter. Men varje affärsavtal och varje tyst diplomatiskt möte är ett moraliskt svek mot de avrättade och deras familjer.
När världens ledare tiger, tolkar regimen det som ett tillstånd att fortsätta döda.
Ett land i uppvaknande
Trots terrorn har regimen förlorat sin viktigaste tillgång – folkets rädsla. Från Teheran till Zahedan, från Sanandaj till Ahvaz, fortsätter människor att ropa på rättvisa. Kvinnor tar av sig slöjan, arbetare strejkar, politiska fångar kampanjar mot avrättningar, studenter skriver slagord på väggarna, och motståndsgrupper inom landet – många inspirerade av Folkets Mojahedin och andra frihetsrörelser – håller hoppet levande genom organiserat motstånd, nätverk och civil olydnad.
Den verkliga rättegången mot dödsstraffet pågår inte i FN:s korridorer, utan på Irans gator.
Dödsstraffet är regimens livlina – och dess slut
Iran är idag inte bara en av världens mest aktiva bödlar – landet är ett laboratorium för hur en religiös diktatur använder döden som politik. Men varje avrättning undergräver regimens legitimitet. Varje galge som reses är ännu en spik i teokratins egen kista.
På den internationella dagen mot dödsstraff måste världen inte bara fördöma Irans bödlar i ord, utan också i handling. Det är dags att:
- Ställa regimens ledare inför internationella domstolar för brott mot mänskligheten.
- Stoppa alla diplomatiska undantag och ekonomiska samarbeten med ett system som bygger på tortyr och mord.
- Ge skydd, röst och stöd åt det iranska folket och de organiserade motståndsrörelser som i generationer har kämpat för liv, frihet och rättvisa.
Dödsstraffet är regimens sista vapen. Men när ett system måste döda för att överleva, då är det redan döende.
