Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist
Tidigt på morgonen den 27 juli 2025 meddelade iranska myndigheter att de hade avrättat två politiska fångar, Behrouz Ehsani Eslamloo och Mehdi Hassani, i Teherans fängelse. Båda hade i flera år suttit frihetsberövade och dömda till döden för ”uppror” och ”korruption på jorden” med koppling till deras medlemskap i Folkets Mojahedin (MEK) och deras påstådda inblandning i väpnade operationer mot statlig infrastruktur.
Nyheten utlöste omedelbara reaktioner internationellt. Amnesty International och flera FN-rapportörer fördömde avrättningarna och beskrev rättegångarna som bristfälliga och politiskt motiverade. Europaparlamentet uppmanade samtidigt till riktade sanktioner mot iranska domare och säkerhetsansvariga.
Historiskt mönster av politiska avrättningar
Avrättningar av politiska fångar har en lång historia i Iran. Mest känd är massavrättningarna sommaren 1988 då regimen avrättade tusentals fångar, främst med koppling till Folkets Mojahedin (MEK), i hemlighet. Denna händelse, som fortfarande saknar oberoende utredning, är enligt många en av de största politiska massakrerna i landets moderna historia. Många bedömare menar att dagens avrättningar visar på ett återupprepat mönster. Att staten använder dödsstraffet som ett medel för att avskräcka oppositionen och signalera styrka i tider av kris.
Rättsliga brister och tvångsbekännelser
Rapporter från människorättsorganisationer visar att rättegångarna mot Ehsani och Hassani var präglade av allvarliga brister. Begränsad tillgång till försvarare, bekännelser framtvingade genom tortyr och brist på transparens gentemot familjerna. Sådana förfaranden strider mot FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som Iran har ratificerat.
Att dödsstraffet används i politiskt laddat mål förstärker bilden av ett rättsväsende som styrs av säkerhetsintressen snarare än oberoende rättsprövning.
Politiska konsekvenser
Avrättningarna sker samtidigt som minst fjorton andra politiska fångar uppges vänta på samma öde. Analytiker menar att regimen använder avrättningar som en metod för att skapa rädsla i ett samhälle präglad av djup ekonomisk kris, folkliga protester och växande missnöje.
Men effekten riskerar att bli motsatt. Varje ny avrättning väcker starkare internationell reaktion och förstärker Teherans diplomatiska isolering. Den undergräver även regimens legitimitet inåt och riskerar att elda på samhällelig polarisering.
Internationella reaktioner och krav
Amnesty International kallade avrättningarna för ”uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter”. FN:s särskilda rapportörer krävde ett omedelbart stopp för politiska avrättningar och en oberoende internationell utredning.
Europaparlamentet uppmanade EU att införa riktade sanktioner mot iranska domare och säkerhetsansvariga. Hittills har dock konkreta åtgärder från världssamfundet varit begränsade, och många människorättsaktivister varnar för att passiviteten riskerar att normalisera dessa handlingar.
Ett systematiskt problem
Avrättningen av Behrouz Ehsani och Mehdi Hassani är inte ett enskilt fall utan del av ett systematiskt mönster. Den speglar hur den iranska regimen fortfarande ser väpnad opposition, även decennier efter 1980-talets konflikter, som ett existentiellt hot och bemöter det med brutal repression.
Nästa iranska massaker utspelar sig inför öppen ridå, som Stephen J. Rapp skrev i ett debattinlägg i Washington Post den 24 juli. Han framhåller att regimen nu återupplivar sina mörkaste metoder och prövar världens vilja att agera.
För att bryta denna våldsspiral krävs internationell uppmärksamhet, starkare diplomatiska påtryckningar och ett långsiktigt stöd till civilsamhället och politiska fångar i Iran. Utan detta riskerar landet att upprepa de mörkaste kapitlen i sin moderna historia.
