Afsaneh Oskouei
Iran – ett land med ett lysande arv av kultur, motstånd och frihetsrörelser – har i modern tid fångats i en dualistisk maktstruktur: en struktur som överlevt genom två till synes motsatta, men i grunden sammanlänkade grenar, kungen och prästerskapet.
Kungen och prästerskapet, med motsatta yttre uttryck men komplementära funktioner, har under det senaste seklet varit kolonialismens främsta verktyg för att kontrollera, undertrycka och utnyttja det iranska folket.
Vägen till avvikelse: Från konstitutionell revolution till prästerskapets lagändring
Den konstitutionella revolutionen var det iranska folkets första moderna uppror för frihet, demokrati och rättsstat. Den ursprungliga grundlagen utformades utifrån principen om sekularism, vilket öppnade ett ljus framtidsperspektiv.
Men denna historiska seger avvek från sin bana bara ett år efter Mozzafaredin Shahs död. Under Mohammad Ali Shahs regeringstid och med tryck från prästmannen Sheikh Fazlollah Nouri, tillkom en ändring i grundlagen. Detta lade därmed grunden till prästerskapets tillsyn över lagstiftningen, vilket effektivt avskaffade sekularismen och etablerade det första religiösa inflytandet över staten i modern iransk historia.
Sedan dess har Irans politiska struktur förblivit beroende och förtryckande, styrd av den tvåpoliga diktaturen, kungen och prästerskapet.
Koloniala statskupper och konsolidering av kontroll
Tre stora statskupper i Irans moderna historia, direkt stödda av utländska koloniala krafter, har förstärkt denna beroendesituation:
- 1921 års kupp: Reza Khan tog över makten med stöd av Storbritannien. En militär marionett som grundade Pahlavi-dynastin genom att slå ned på frihetskämpar.
- 1953 års kupp: orkestrerad av USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster, störtade den demokratiskt valda regeringen ledd av Mossadegh och återinsatte Mohammad Reza Shah på tronen.
- 1979 års kupp: Det som såg ut att vara folkets demokratiska revolution kapades av kolonialmakterna och deras agent, Khomeini. I själva verket bytte man, under Guadeloupe-konferensen, ut shahen mot prästerskapet.
En tvåpolig struktur som plågar hela regionen
Strukturen ”kung och prästerskap” är inte unik för Iran. Även i hela Mellanöstern har kolonialmakterna bevarat sitt inflytande genom att stödja både auktoritära kungadömen och religiösa extremiströrelser.
Afghanistan: Först skapades kungliga lydstater, sedan odlades extremiströrelser som talibanerna, ofta med stöd och styrning från utländska makter.
Pakistan: USA och Storbritannien har flera gånger manipulerat militären och religiösa institutioner för att forma makten.
Syrien under Bashar al-Assad: Ännu ett exempel på kolonialpolitik i västvärldens geopolitiska intressen.
Denna tvåpolighet – kung eller prästman – är ett instrument som kolonialismen när som helst kan aktivera: genom statskupp, genom proxykrig, eller genom hemliga överenskommelser.
Irans väg till befrielse
Dagens Iran erbjuder dock ett tredje alternativ som bryter denna trend: folkets organiserade motstånd.
Detta alternativ förkastar både en återgång till monarkin och underkastelse under prästerskapets envälde. Det förespråkar en fri och demokratisk republik genom en folklig resning mot prästerskapets envälde.
Ett fritt Iran genom folkets organiserade motstånd är det enda verkliga och mänskliga alternativet. Det bryter den föråldrade strukturen och därmed låter det iranska folket bestämma sitt eget och landets öde.
Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) är den kraft som med en tydlig stadga, lång erfarenhet och folkligt stöd för fram det tredje alternativet. Budskapet är enkelt: Varken monarki, eller prästerskapets välde utan ett fritt, sekulärt, demokratiskt och självständigt Iran.
Maryam Rajavi, NCRI:s valda president, presenterar i sin 10-punktsplan garantier för:
- Separering av religion och stat
- Avskaffande av dödsstraffet
- Yttrandefrihet och åsiktsfrihet
- Fria och rättvisa val och flerpartisystem
- Rättigheter för minoriteter och etniska grupper
Motståndsnätverk (kärnan till den nya revolutionens) i Iran bestående av den unga generationen, modiga män och kvinnor för kampen vidare i skuggorna av förtrycket. De håller hoppets låga brinnande.
Det tredje alternativet – vägen till fred och frihet
Maryam Rajavi har i två årtionden betonat att valet står inte mellan två falska alternativ ”krig” eller ”eftergifter” utan det finns ett tredje alternativ. Att erkänna det iranska folkets motstånd.
Det tredje alternativet är inte bara Irans nyckel till frihet. Det är också Mellanösterns räddning från tyranni, kolonialism och artificiell makt.
Historiskt ansvar
Idag är vårt historiska ansvar att:
- Studera vårt förflutna,
- Känna igen kolonialismens roll,
- Stå vid vårt folk och motståndets sida. Alltså att välja det tredje alternativet –
för Irans frihet och självständighet, och för fred i hela Mellanöstern.
Tills dess att kung och prästerskapets ruttna träd rycks upp med rötterna, och frihetens och rättvisans träd slår rot i Iran.
Slutord: en varning från Ahmad Kasravi
”Olyckligt är det folk som inte känner sin historia.
Än mer olyckligt är det folk som inte vill känna den.
Men det mest tragiska är det folk som gör narr av sin egen historia.”
Må detta spegelglas av historien bli ett ljus för morgondagens vägval.
