Analys av Mojtaba Ghotbi
Den 17 juni 2003 (27 khordad 1382) genomförde fransk polis en storskalig räd mot det iranska motståndsrörelsens högkvarter i Auvers-sur-Oise, norr om Paris. Maryam Rajavi, den exilbaserade oppositionsledaren och presidentvalda företrädaren för Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), greps tillsammans med dussintals andra medlemmar. Händelsen väckte omedelbart internationell uppmärksamhet, men resulterade i inga åtal eller fällande domar. Rajavi frigavs efter 16 dagar, den 3 juli 2003 (13 tir 1382).
Två decennier senare är denna händelse fortfarande föremål för politisk och historisk analys. Vad som först framställdes som ett ”kontraterrorism-tillslag”, visade sig snart vara något annat, en politisk motiverad komplott att tysta Irans främsta organiserade motståndskraft utanför landets gränser.
Politisk press och eftergifter
Tillslaget skedde under en tid då EU:s ledare, framför allt Frankrike, förde en eftergiftspolitik gentemot regimen i Teheran. Uppgifter har senare visat att den franska underrättelsetjänsten delvis förlitade sig på information från den iranska regimens underrättelseministerium (MOIS), en institution ökänd för desinformation, terrorism och försök till infiltration i Europa.
Det hela ägde också rum i kölvattnet av att Folkets Mojahedin (PMOI/MEK) hade avslöjat regimens hemliga kärnenergianläggningar i Natanz och Arak. Uppgifter som IAEA bekräftade senare. Det är svårt att inte tolka gripandet av Maryam Rajavi som ett försök att blidka Teheran och neutralisera en obekväm sanning.
Komplotten mot Rajavi koordinerad med Teheran
Jean-Claude Maurice, dåvarande chefredaktör för Journal du Dimanche, kastar ytterligare ljus över omständigheterna i sin bok Si vous le répétez, je démentirai !, publicerad sju år efter tillslaget.
Han avslöjade hur den franska regeringen koordinerade med den iranska regimen inför tillslaget den 17 juni. Maurice var av en slump personligen närvarande vid ett möte i mars samma år mellan Frankrikes utrikesminister och hans iranske motsvarighet, Kamal Kharrazi, i Teheran. Under rubriken ”La chasse aux Moudjahidines” beskriver han hur Kharrazi krävde att PMOI skulle ”elimineras”. Den franske utrikesministern svarade då att det franska inrikesministeriet planerade operationer mot PMOI i juni.
Internationellt gensvar
Men det regimvänliga försöket att skada motståndsrörelsen misslyckades kapitalt. Inom loppet av två dagar demonstrerade tusentals människor i Paris, London, Berlin, Stockholm och Rom till stöd för Rajavi. Även parlamentsledamöter, människorättsaktivister, intellektuella och journalister gick ut med stark kritik mot Frankrikes agerande.
De juridiska grunderna för gripandet visade sig obefintliga. Inga åtal väcktes, och ingen bevisning kunde styrka misstankar om brott. Istället stärktes Maryam Rajavis profil som en demokratisk oppositionsledare och kvinnlig frontfigur i exilkampen mot mullornas regim.
En strategisk bumerang
Vad som skulle bli ett slag mot oppositionen förvandlades till en politisk bumerang. Regimens lobby i Europa exponerades. Och för första gången började stora delar av europeisk media ta den organiserade iranska exilrörelsen på allvar. Motståndsrörelsen fick dessutom ökat stöd i parlament världen över, och NCRI:s status som ett legitimt alternativ till den nuvarande regimen förstärktes.
Både Jacques Chirac, då Frankrikes president, och Nicolas Sarkozy, då inrikesminister, senare fälldes för korruptionsrelaterade brott och maktmissbruk i andra sammanhang.
Slutsats: Ett vägskäl mellan eftergivenhet och rättvisa
Fallet Maryam Rajavi är i dag ett tydligt exempel på hur eftergifter mot diktaturer kan slå tillbaka. Den franska staten tvingades backa, inte på grund av yttre hot, utan på grund av inre tryck från rättsväsendet, civilsamhället och parlamentariker.
Två decennier senare är motståndet mot regimen i Teheran både starkare och mer internationellt förankrat. Rajavis korta frihetsberövande, avsett att sätta punkt, blev istället en startpunkt för en ny fas i motståndsrörelsens kamp – en fas präglad av ökad legitimitet, medvetenhet och global solidaritet.
