Mojtaba Ghotbi:
Under de senaste åren, särskilt efter landsomfattande protester i Iran, har namnet Reza Pahlavi återigen dykt upp i det politiska samtalet. Vissa anhängare av monarkin ser honom som ett alternativ till den Islamiska republiken.
Men en realistisk granskning av Irans politiska, sociala och historiska förhållanden visar att Reza Pahlavi, trots sitt välkända namn och stöd från delar av oppositionen, inte kan betraktas som ett verkligt och effektivt alternativ. Denna artikel undersöker frågan utifrån flera viktiga perspektiv.
Avsaknad av bred folklig förankring inom landet
En grundläggande förutsättning för ett hållbart alternativ är en aktiv och inflytelserik social bas inom landet. Reza Pahlavi får främst stöd från vissa exiliranier och sociala medieanvändare, men det finns inga tecken på organiserade rörelser eller nätverk i Iran som verkar i hans namn. Utan en förankring i det iranska samhället är hans möjligheter att påverka verkligheten på marken begränsade.
Den historiska bördan från monarkins tid
Trots att vissa medier försöker frammana en idealiserad bild av Pahlavitiden, minns många iranier perioden som en tid av politisk repression, tortyr av oliktänkande och obalanserad ekonomisk utveckling. Att vara son till den tidigare shahen är för många inte en merit, utan snarare en påminnelse om en auktoritär epok. Detta påverkar förtroendet för Reza Pahlavi negativt.
Avsaknad av ett tydligt och realistiskt politiskt program
Reza Pahlavi har hittills inte presenterat ett konkret och sammanhängande program för Irans framtid. Slogans som ”övergång från Islamiska republiken” eller ”sekulärt styre” är vaga och det saknas detaljer kring hur övergången ska ske, hur rättvisa ska skipas, hur ekonomin ska reformeras och hur minoriteters rättigheter ska garanteras.
Förknippning med utländska makter och folklig misstro
Hans samarbete med vissa utländska medier, politiker och grupper med kopplingar till säkerhetstjänster har också väckt misstankar. I ett land präglat av historiska trauman som statskuppen 1953 är misstänksamheten mot utländsk inblandning djup. Alla antydningar om beroende av västmakter kan skada legitimiteten hos en tänkbar ledare.
Misslyckande att ena oppositionen
Ett framgångsrikt alternativ kräver förmågan att ena olika oppositionsgrupper. Reza Pahlavi har dock inte lyckats samla dessa krafter. Tvärtom har bristen på tydlighet och ledarskap ibland förvärrat splittringen inom oppositionen.
Slutsats
Trots Reza Pahlavis kända efternamn och närvaro i exilmedia, utgör han inte ett realistiskt alternativ till den Islamiska republiken. Bristen på folklig förankring, ett trovärdigt politiskt program, historiska sår, beroende av utländskt stöd och oförmågan att ena oppositionen gör att han inte kan spela den ledande roll som vissa av hans anhängare hoppas på. Irans framtid kräver ett alternativ som är rotat i folkets vilja, är självständigt och har en tydlig och inkluderande vision.
