Ledare

Sverige nu på samma sida som iranska folket i jakt på rättvisa och upprättelse

Verkligheten hann till slut ikapp regeringen. Sverige tillsammans med Kanada, Storbritannien och Ukraina tog till alla diplomatiska medel för att förhandla om och säkra ersättning för anhöriga till passagerarna på det ukrainska passagerarplan som iranska regimen sköt ner i Teheran den 8 januari 2020. 176 oskyldiga personer dödades, däribland 17 hemmahörande i Sverige.

Och så på torsdagen den 6 januari meddelade Sverige och de andra länderna att de nu avbryter samtalen med iranska regimen eftersom det är meningslöst att fortsätta. De ska nu istället försöka lösa frågan enligt internationell rätt.

”Hög tid att de anhöriga får upprättelse, kompensation, de ansvariga ställs till svars och Iran ser till att detta aldrig kan upprepas”, skriver utrikesministern Ann Linde (S) på Twitter.

”Vi drabbade länder – Kanada, Storbritannien, Sverige och Ukraina – kommer att driva arbetet vidare och överväga andra möjligheter, diplomatiska såväl som rättsliga, att förmå Iran att ta sitt folkrättsliga ansvar”, tillägger utrikesministern i sitt uttalande inför tvåårsdagen sedan nedskjutningen av flygplanet PS752.

Detta är självfallet ett välkommet steg framåt, inte bara för offren och deras anhöriga utan för alla som vill få ett slut på rådande straffrihet i Iran.

Sveriges Iranpolitik uppmuntrade straffrihet

Tidigare har dock Sverige och EU med sin eftergiftspolitik stått i vägen för den iranska oppositionskoalitionen, NCRI, aktivister och regimens offer som strävat efter att ställa regimens ledare till svars för systematiska MR-brott och grymheter. Regeringen har ständigt ignorerat deras uppmaning att utkräva regimens ledare på ansvar i enlighet med och under internationell rätt.

Detta har yttrat sig genom att konsekutiva svenska regeringar helt enkelt avstått från att vidta åtgärder i FN för att hänskjuta regimens MR-brott till FN:s säkerhetsråd eller till MR-rådet i syfte att lagföra regimens ledare i en internationell domstol.

Inte nog med det. Sverige, Kanada och Storbritannien, som sponsrar den årliga FN-resolutionen om mänskliga rättigheter i Iran, har delegerat ansvaret helt till regimen. Istället för att stå upp för och implementera internationell rätt, ber de regimen att utreda sina egna MR-brott. Detta framgår av de Iranresolutioner som FN:s generalförsamlingen antagit sedan 2011 där världssamfundet uppmanar Irans så kallade rättsväsende att utreda rapporterade MR-brott och lagföra förbrytarna, som i själva verket leder regimens rättsväsende och är anklagade för att varit involverade i MR-brotten.

När den iranska oppositionskoalitionen, NCRI, gjorde framsteg i att hålla regimen ansvarig för sina MR-brott valde Sverige och EU aktivt att stå med prästerskapet i Teheran. De svartlistade oppositionen och såg till att den organiserade oppositionen inte kunde skapa en enad internationell front för att ställa regimen till svars och säkra rättvisa för iranska folket och regimens offer.

Med sitt blidkande och sin kohandel hoppades Sverige och EU kunna skapa förtroende, ömsesidig respekt med mördarna i Teheran i jakten på bättre, och mer lukrativa handelsavtal.

Sverige står nu med de som strävar efter rättvisa

Iranska oppositionen och exiliranier i Sverige varnade regeringen och EU att deras skamliga eftergiftspolitik skapar en känsla av straffrihet i Iran med förödande konsekvenser.

Och just den verkligheten hann ikapp regeringen i torsdags. Nu befinner sig Sverige på samma sida som NCRI och iranska folket för att säkra rättvisa och ställa regimen till svars för dess MR-brott.

Hade regeringen och utrikesministern Ann Linde (S) lyssnat på den iranska oppositionen och svensk- och exiliranier hade Sverige varit i en starkare position. Regimen hade till exempel inte vågat skjuta ner passagerarplanet om Sverige hade stått med de som vill ställa regimens ledare till svars för dess MR-brott.

Det är dock inte försent för att få bukt med straffriheten i Iran. Men för att lyckas behöver utrikesministern Ann Linde (S) inte bara prioritera ett av regimens många MR-brott, utan utrikesministern måste fokusera på regimens folkrättsvidriga agerande och samtala och samarbeta med NCRI och regimens offer som fortsätter att sträva efter rättvisa och upprättelse.

Sverige och EU bör därför leda de internationella insatserna och säkra en internationell process under internationell rätt för att lagföra regimens ledare, inte bara för nedskjutningen av flygplanet PS752 utan för alla MR-brott som de begått genom åren, inte minst massakern på 30,000 politiska fångar 1988 samt dödandet av 1500 demonstranter i samband med folkliga protester i november 2019.