Opinion

Som kristen vill jag se rättvisa i Iran

Jesus Kristus kallade världen till rättvisa och stod alltid upp för de förtryckta.

Det här är en opinion. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte FFFI.

33 år har gått sedan massavrättningarna av politiska fångar i Iran 1988. Det som är säkert är att alla de avrättade hade redan prövats och dömts. Några av dem var till och med på gränsen till frihet.

Trots att gärningsmännen hävdar att de genomförde dessa avrättningar som ett svar på oppositionen, Folkets Mojahedins militära operationer vid gränsen mellan Iran och Irak, avrättade de även fångar från vänstergrupper i Iran.

Ett av kännetecknen för avrättningarna i 1988 var att tusentals fångar massakrerades efter en order medan de avtjänade sina fängelsestraff. I många fall hade offren avtjänat sina domar och hade rätt att släppas fri. Avrättningarna 1988 kan betraktas som värre än massakern på krigsfångar. En soldat som är frihetsberövad i krig har åtminstone närvarat på slagfältet, hållit i vapen och möjligen dödat någon.

Men det fanns varken lagliga eller religiösa grunder för att avrätta fångarna under sommaren 1988. De hade dessutom redan fått sina domar av domstolar i den Islamiska republiken. Och ingen av dem hade dömts till döden.

Sanningen är att de avrättades utan skuld. Vissa, liksom Folkets Mojahedin (PMOI/MEK), blev offer för andras synder. Vissa andra blev bara offer.

Ett annat unikt och smärtsamt inslag i denna mänskliga tragedi är att ett betydande antal av offren var tonåringar eller barn under 18 år.

En annan unik aspekt av 1988 års avrättningar är att de beställdes av en prästman. Den religiösa auktoritet som var revolutionens ledare. Och folket, som gjorde uppoffringar för revolutionens seger under hans ledning, hoppades få se barmhärtighet och medkänsla i landet. Flera föräldrar överlämnade till och med sina barn till statsapparaten under hans styre. Dock kunde de aldrig föreställa sig att deras barn skulle dödas i fängelset. Att de aldrig mer skulle få se sina nära och kära, inte ens deras döda kroppar. Och att de skulle förvägras rätten att ha ett symboliskt tecken, en grav för sina nära och kära, för att kunna sörja sina barn.

Detta kom som en chock som ännu inte har lagt sig. Ett stort och djupt sår som ännu inte har läkt.

Rättegången mot en av gärningsmännen för denna massaker har inletts i en oberoende domstol i Stockholm. Hamid Nouri, var assistent till den biträdande åklagaren i Gohardasht-fängelset på 1980-talet i samband med avrättning av politiska fångar i 1988 i Iran.

Flera [tidigare] politiska fångar vittnar om att han var delaktig i massakern på politiska fångar under sommaren 1988 under pseudonymen ”Hamid Abbasi”. Han greps i november 2019 på Stockholms flygplats efter att ha anlänt i Sverige. Hamid Nouris rättegång väntas pågå till nästa vår.

De inblandade i avrättningarna såg kanske inte sina handlingar som ett brott. Det kommer att vara mycket intressant att höra dem tala inför offrens familjer och iranska folk, avslöja den stora omfattningen av denna massakrer och försvara sina handlingar med sin logik och sitt förnuft. Jag ser fram mot den dagen för jag veta att rättvisan och sanningen kommer att segra.

I Herren Jesu Kristi namn, amen.

Mehdi Farshbaf Azarian i Oppebykyrkan i Nyköping
Mehdi Azarian,
en kristen aktivist
4 september 2021