Opinion

Kampen för kvinnors rättigheter i Iran


Mina personliga erfarenheter är dock endast toppen av isberget. Jag blir uppskakad och förfärad bara av att höra de skrämmande
historier som kvinnliga politiska fångar i Iran berättar, skriver människorättsaktivisten Pegah Kaviani.

Den 8 mars infaller internationella kvinnodagen världen över. Denna dag har en hundraårig historia och grundas i kampen för kvinno rättigheter. Vi firar denna dag genom att uttrycka beundran för kvinnor över hela världen. Vi hedrar dem som genom historien har kämpat för kvinnors jämställdhet och befrielse med sina uppoffringar.

I Iran har kampen för kvinnors rättigheter under de senaste 40 åren utkristalliserats sig i motståndet mot den bakåtsträvande och kvinnofientliga prästerskapet som styr landet.

I Iran har kampen för kvinnors rättigheter under de senaste 40 åren utkristalliserats sig i motståndet mot den bakåtsträvande och kvinnofientliga prästerskapet som styr landet. Trots att den brutala regimen i Iran inte har tvekat till att fängsla, tortera och till och med avrätta kvinnor för deras kamp för jämställdhet, har modiga kvinnor aktivt deltagit i protester och uppror mot den reaktionära och religiösa tyranniet i Iran.

Det är inte svårt att se att prästerskapet i Iran är emot tanken om jämställdhet och kvinnors rättigheter. Irans högste ledare Ali Khamenei har citerats med att säga: ”Jämställdhet är en sionistisk komplott som syftar till att korrumpera kvinnors roll i samhället”.

Iranska kvinnor förnedras och förminskas till mannens egendom, hushållerskor och i många fall betraktas de som sexslavar av männen. Kvinnors rättigheter inom äktenskap, skilsmässa och vårdnad av barn är obefintliga och deras arv är hälften av vad män får. Enligt iranska lagar är det förbjudet för kvinnor att bli domare eftersom de anses vara för känslomässiga och irrationella för att döma i en domstol och deras vittnesmål är värt hälften av en mans vittnesbörd.

Den lagliga åldern för äktenskap i Iran är 13 år för flickor. Flickor under 13 år tillåts också att gifta sig, förutsatt att deras far godkänner. Från tidig ålder blir flickor hjärntvättade i skolan och genom radio och TV till att acceptera att de inte har några rättigheter utan endast har kommit till världen för att tillfredsställa sina makar, föda barn och få ordning i hemmet. När jag själv gick i gymnasiet och var fast besluten att studera naturvetenskap träffade jag en studievägledare för att planera mina studier.

Det visade sig att hon inte alls var intresserad av att hjälpa mig att planera mina studier utan konstaterade, med en hånfull blick och en kränkande ton, att mitt öde inte kommer att skilja sig från andra flickor bara för att jag studerar naturvetenskap. Hon påtalade att blöjbyte och matlagning inte alls kräver studier i naturvetenskap och att konsten att tillfredsställa min framtida make skulle vara mitt livs viktigaste uppgift. Men den religiösa fanatikern kanske vägledde mig bättre än någon annan rådgivare: hon visade mig exakt vad jag inte borde bli och vad jag skulle kämpa för att ändra i samhället.

Kvinnor i Iran tvingas också följa en mycket strikt klädkod. Det finns flera säkerhetsåtgärder i Iran för att införa dessa lagar. Den mest förtryckande är den ökända ”moralpolisen” som strövar omkring i städer och arresterar unga kvinnor som inte följer klädkoden. Som student i Iran var jag och mina vänner underkastade Islams väktare och åsiktspoliser i allt vi gjorde.

Vi blev gång på gång ifrågasatta och tillrättavisade för att vi inte bar hijab på rätt sätt. Vi blev trakasserade och misshandlade på gatan för att vi hade jeans eller färgglada kläder på oss. Vi fick höra hat, hot och förolämpningar varje gång vi protesterade mot åsiktspolisens beteende. Men i slutändan kände jag och mina studiekamrater att vi besegrade den religiösa fundamentalismen: vi blev inte de anonyma och viljelösa varelser som prästerskapet ville att vi skulle bli utan vi kämpade vid
varje tillfälle för att försvara vårt människovärde och våra mänskliga rättigheter.

Mina personliga erfarenheter är dock endast toppen av isberget. Jag blir uppskakad och förfärad bara av att höra de skrämmande historier som kvinnliga politiska fångar i Iran berättar. Den ständiga tortyren av fysiska och sexuella övergrepp för att bryta ner kvinnliga fångar och för att få framtvingade bekännelser är inte ett nytt fenomen och har använts av den iranska regimen i över 40 år.

Tyvärr har världen inte hört rösten från de förtryckta kvinnorna i Iran som den borde, och detta har intensifierat förtrycket mot kvinnor i landet. Men tack vare tappra kvinnors kraft, uthållighet och uppoffring fortsätter kampen för jämlikhet och kvinnors rättigheter i Iran idag.

Vi kan se kampen i den styrka som människorättsförsvararen Golrokh Ebrahimi Iraee utstrålar trots att hon sitter fängslad för att hon förespråkade att avrättning genom stening på grund av äktenskapsbrott skulle avskaffas; vi kan se kampen i de glimtar av hopp som tänds i ögonen på Saba Kord Afshari trots att hon har fått ett fängelsestraff på 24 år för att ha protesterat mot obligatorisk hijab; vi kan se kampen i Atena Daemis vitalitet och övertygelse trots att hon är fängslad sedan flera år tillbaka för hennes arbete mot dödsstraffet i Iran; och vi kan se kampen i den obotliga optimismen som de frihetsberövade människorättsaktivisterna Maryam Akbari Monfared och Fatemeh Mossanna manifesterar.

På den internationella kvinnodagen hyllar vi dessa kvinnor och deras kamp som väcker stor beundran, speciellt hos iranska kvinnor. Men vi måste också agera för att försvara deras rättigheter. EU-länder, och synnerligen den svenska regeringen som framhåller att den bedriver en feministisk utrikespolitik, måste stå upp för kvinnors rättigheter i Iran och kräva från den iranska regimen att omedelbart släppa de kvinnliga människorätts-aktivisterna som sitter fängslade i Iran.

8:e mars 2021
Pegah Kaviani – människorättsaktivist