Stockholms handelskammare och det svenska näringslivets världsorganisation, ICC Sweden, håller ett seminarium på onsdagen för att uppmuntra till ökad handel med Iran. Arrangörerna har bjudit in en högt uppsatt delegation från Iran att delta i seminariet för att stärka de bilaterala affärsrelationerna.
Allt fler svenska exportföretag har återupptagit sina verksamheter i Iran sedan de kärnteknikrelaterade sanktionerna mot Teheranregimen hävdes till följd av kärnteknikavtalet i 2016. ”Mellan januari och november förra året dubblades den svenska exporten jämfört med 2016 och landade på totalt strax över 3,8 miljarder kronor”, rapporterade TT nyligen.
Eftergiftspolitik har dominerat Sveriges förbindelser med Iran sedan Göran Perssons tid. Denna skamliga politik har länge kritiserats av de många olika krafter, i synnerhet iranier, som kämpar för ett demokratiskt iranskt samhälle och för en bättre levnadsstandard i Iran.
Sverige har sjunkit så lågt att landet gärna belönar iranska regimens politiskt motiverade kidnappning av svenskar och personer med dubbelt svenskt-iranskt medborgarskap, detta i ett desperat försök att därigenom slippa iranska regimens terrorism som drabbar världen i övrigt.
Ett numera historiskt exempel på detta är de två svenska byggnadsarbetarna Jari Hjortmar och Stefan Johansson, som arresterades av Iran i 2006. De satt frihetsberövade i fängelse i över ett år för spioneri men benådades sedan endast några veckor innan Ahmadinejads utrikesminister, Mottaki, kom till Sverige för ett officiellt statsbesök.
Detta var enligt den dåvarande utrikesministern Carl Bildt det ”första mer officiella mötet på denna nivå mellan de bägge länderna sedan Anna Lindh besökte Iran” fem år tidigare.
2009 avstod flera EU-länder, däribland Frankrike, från att närvara vid Ahmadinejads installation som president. Men Sverige däremot agerade tvärtom och välkomnade diktatorn till makten med sin närvaro vid installationen, något som ledde till många höjda ögonbryn bland andra ledare i många demokratiska länder. Sverige var vid den tiden ordförandeland i EU och iranska regimen försökte vid tiden desperat slå ner ett landsomfattande uppror som började med protester över valfusk.
Detta följdes upp av Carl Bildts PR-besök i Iran 2014, och Stefan Löfvéns mycket kritiserade Iran-resa 2017 där Löfvén och dennes ministrar gav världens främsta terroriststat ett internationellt erkännande genom sin närvaro. Dessa besök har gett legitimitet till den iranska regimen, som år efter år hållit världsrekordet i antalet avrättade människor per capita. Det har samtidigt gett, och alltmer, smygreklam för dess korrupta ledarskap.
Efter en utvärdering av Sveriges Iran-politik under de senaste årtionden kan slutsatsen bara dras att Sveriges eftergivenhet mot regimen i Teheran är en sorts delaktighet i och support av regimens pågående förtryck av sitt eget folk. Sverige är, bland alla de europeiska demokratiska länderna, det utan tvekan mest Iran-regimvänliga av alla dessa demokratiska länder.
Mest frustrerande är att samtliga svenska regeringar försvarat denna skamliga Iran-politik med hänvisning till de så kallade svensk-iranierna, menande de iranier som bor och lever i Sverige. Men ingen av dessa regeringar har gjort sig besväret att faktiskt lyssna på den stora majoriteten av svensk-iraniers röster och efterhöra om dom verkligen stödjer den svenska regeringens oblyga och oreserverade support för den iranska diktaturen.
Varför det ser ut så är just vår fråga till regeringen och makthavarna. Är det för att möjligheten att söka förmögenheter i Iran är viktigare än våra demokratiska värderingar och försvar av de mänskliga rättigheterna? Eller försöker Sverige undvika iranska regimens kidnappande av svenska medborgare och terrorism med en sådan politik? Oavsett vilket har Sveriges Iran-politik varit sjukligt felaktig samt har den baserats på oriktiga och felaktiga grunder.
De pågående regimkritiska protesterna i Iran visar tydligt att ökad handel knappast har hjälpt den vanliga iranska medborgaren ut ur ökande fattigdom, arbetslöshet, korruption och förtryck.
Det är samtidigt tydligt att prästerskapets diktatur inte har någon framtid i Iran. Så länge nuvarande regim håller sig kvar vid makten kommer Iran inte kunna undvika fortsatt fattigdom och kommande bankrutt.
Om Sverige önskar behålla sitt anseende som en röst för demokrati och mänskliga rättigheter i världen bör den svenska regeringen och UD ändra sin omoraliska Iran-politik.
Sverige måste agera i både EU och FN:s säkerhetsråd för att pressa iranska regimen till att frige de över 8000 demonstranter som arresterats i samband med senaste tidens protester, samtliga politiska fångar och dubbla medborgare, som KI-forskaren Djalai, som nu riskerar avrättning. Om detta inte sker får vi snart ta emot nyheten att han har tagit sitt eget liv på grund av depression. En förklaring som regimen använde nyligen när flera fångar dog under tortyr.
Detta bör framföras högljutt och öppet på europeisk och internationell nivå, inte enbart genom ”tyst diplomati” eller i ”bilaterala samtal”.
Iran står inför ett historiskt regimskifte och detta bör leda till en ny svensk Iran-politik. Det är dags att regeringen lyssnar på de över 100,000 svensk-iranier som bor i Sverige, för de vill ha samma fri- och rättigheter för sina landsmän i Iran som dom själva åtnjuter här i Sverige.
Den regering som påstår att svensk-iranierna vill ha iransk diktatur har varken lyssnat på eller frågat iranierna som bor här i Sverige om det stämmer.
Erik Wahlberg
Jurist
Sina Dashti
Läkare och Människorättsaktivist
Afsaneh Oskouei
Iransk konstnär
