FFFI:s HUVUDLEDARE
Om västvärlden vill utrota terrorism, måste de bekämpa all islamisk fundamentalism, och detta kräver att västvärlden tar krafttag även emot den iranska regimens destruktiva inblandning i närregionen och dess hårda förtryck på hemmaplan i Iran.
Fredagen den 13 november 2015 siktade islamiska fundamentalister sina kulor mot hjärtat av alla demokratiska värderingar i Paris och världen bevittnade återigen den absoluta grymhet och de barbariska handlingar som blivit en tragisk del av vardagen i Mellanöstern.
Orsaken till terrorattackerna i Paris, åtminstone när det gäller rekryteringen av anhängare, kan delvis skyllas på sociala orättvisor och sämre ekonomiska villkor för marginaliserade grupper i västvärlden. Men demokratiska länders passivitet inför det växande hotet från ”islamisk fundamentalism” måste också diskuteras.
Den bakåtsträvande ideologi som motiverade terroristerna i Paris är inte Islamiska statens uppfinning, utan nådde nationsstatus med Islamiska republikens uppkomst i Iran för 36 år sedan när det islamiskt-fundametalistiska prästerskapet där usurperade makten.
Islamiska republikens grundare, Khomeini, beskrev redan då i sin bok ”Islamiskt Styre”, som väl kan jämföras med Hitlers ”Mein Campf”, grunderna för en ”islamisk stat styrd av en högsta andlige ledare med absolut makt som guds representant på jorden”. Därefter inrättade han terrorstyrkan revolutionsgardet för att försvara och sprida denna ”islamiska revolution” över hela världen, vilket numera är inskrivet i Teheran-regimens konstitution.
Detta borde ha alarmerat västvärlden och dess ledare om det kommande hotet emot vår frihet, mot demokratiska värderingar i väst, dom principer som tidigare generationer hade kämpat hårt för och som kostat tidigare generationers frihetskämpar ett högt pris.
Terrorattackerna i Paris mot bland annat ”Charlie Hebdo” i början av året och förra veckans kallblodiga mördande av civila i Paris är bara en fortsättning på Khomeinis fatwa mot den brittiska författaren, Salman Rushdie, för hans bok ”Satansverserna”. Detta religiösa dekret följdes av fatwa från iranska regimens nuvarande högsta andlige ledaren, Khamenei, mot danska serietecknare för deras Mohammad-teckningar.
Paris-attackernas råa karaktär med obegränsat, hänsynslöst dödande påminner mycket om Teheranregimens terror-attacker mot sina oppositionella i Europa, massavrättningar av politiska fångar och tusentals mord på poeter, författare och aktivister, syra-attacker mot kvinnor, stening och andra grymma handlingar mot civila.
Dessa grymma brott har även en annan gemensam nämnare nämligen att de bevisar fundamentalisters rädsla för demokratiska värderingar och att de är beredd att ta till alla medel för att eliminera dem. Detta är mer kännbart när man tar hänsyn till fundamentalisternas oro över en expanderande globalism och det iranska prästerskapets allt svagare ställning på hemmaplan.
Terrordåden i Paris visar också den hårda verkligheten att västvärlden och de länder som kallar sig för försvarare av demokratiska värderingar har hamnat på villovägar i kampen mot islamisk fundamentalism och terrorism. Tyvärr, har de demokratiska och mäktiga länderna i väst, ignorerat och förbigått de varningar som kom, och kommer, från aktiva demokratiska krafter i regionen.
Istället för att bekämpa islamisk fundamentalism har de valt att blidka det med eftergifter och incitament. De har systematiskt vägrat erkänna att terrorismens och islamiska fundamentalismens hjärta ytterst klappar i Teheran, inte för att detta inte skulle vara sant utan för att det har varit mer ekonomiskt lönsamt att ignorera det. Detta i sin tur öppnade dörren för prästerskapet och dess ledare att utan konsekvenser kväsa all politisk opposition på hemmaplan och utomlands samt begå ett stort antal terrordåd runt om i världen, i alltifrån Argentina till Europa till Thailand.
Iranska regimen, dess miliser och andra extremistgrupper motiverar idag sina brott i islams namn och det är ett stort misstag att tro att spridningen av terrorism och fundamentalism begränsas endast till närregionen runtomkring Iran.
Det som vissa experter i väst felaktigt skildrar som en isolerad maktkamp mellan sunni- och shiamuslimer kommer endast att förse iranska regimen med en politisk förevändning att utöka sin islamiska dominans i hela regionen. Västvärlden behöver komma ihåg att den iranska regimens motto är ”vägen mot Quds (Jerusalem) går genom Karbala” (i Irak).
På grund av detta är varje form av allians eller samarbete med iranska regimen i kampen mot Islamiska staten (IS) kontraproduktivt i slutänden. Teheranregimens delaktighet i den globala kampen mot terrorism legitimerar endast den islamisk fundamentalism och terrorism som den står för och förespråkar, vilket är precis detsamma som IS, Islamiska Staten, står för.
Det är även naivt att tro ett kärnteknikavtal med Iran räcker och kan bidra till att avvärja det iranska hotet mot världsfreden. Spridningen av islamisk fundamentalism är ännu farligare. Om västvärlden vill utrota terrorism, måste de bekämpa all islamisk fundamentalism, och detta kräver att västvärlden tar krafttag även emot den iranska regimens destruktiva inblandning i närregionen och dess hårda förtryck på hemmaplan i Iran.
