Adaktusson: ”Obamas Iranpolitik gör världen osäkrare”

adaktussonDe iranska ayatollorna representerar en regim som i många avseenden kan klassas som en av de mest brutala som världen skådat, skriver Europaparlamentariker Lars Adaktusson (KD), i SVD på fredag.

USA tycks vara på väg att kompromissa med grundläggande säkerhetspolitiska principer i förhandlingarna med Iran. President Barack Obamas önskan om att få ett avtal på plats, riskerar att få ett mycket högt pris, varnar Adaktusson.

DEBATT | USA OCH IRAN

Just nu är framträdande världsledare på plats i Wien för att slutförhandla med Iran om landets atomkraftsprogram. Tiden är knapp, enligt planerna ska förhandlingarna vara avslutade inom de närmaste dygnen.

Tidspressen och det allt intensivare förhandlingsspelet riskerar dessvärre att leda till allvarliga konsekvenser. President Obamas önskan om att få till stånd ett avtal är väl känd, men resultatet kan i realiteten bli att såväl stabiliteten i Mellanöstern som säkerheten för Irans 75 miljoner invånare äventyras.

Förhandlingarna har under lång tid kantats av problem och oklarheter. Tidigare i år kunde dock parterna enas om grunderna för ett avtal som skulle innebära att Iran minskar antalet centrifuger för framställning av plutonium samt tillåter internationella inspektioner. Detta i utbyte mot att omvärlden lyfter de omfattande ekonomiska sanktioner som under ett antal år har slagit hårt mot Irans ekonomiska utveckling.

För att lyckas i förhandlingarna har Barack Obama satt hela sin politiska auktoritet på spel. Ambitionen är att gå till historien som den amerikanske president som lyckades överbrygga de djupa motsättningarna mellan den islamiska republiken och USA.

Men frågan som tränger sig på är om fredsprispresidenten inte håller på att bli förd bakom ljuset?

Det skulle i så fall inte vara första gången i historien som omtalade handslag och avtal i realiteten gjort världen till en farligare plats. Efter att USA 1994 ingick ett avtal med Nordkorea om det landets nukleära program förklarade dåvarande presidenten, Bill Clinton, att avtalet var viktigt ”för USA:s och hela världens säkerhet”. Tolv år senare provsprängde Nordkorea sin första atombomb. Inom en snar framtid bedöms nu världens mest slutna diktatur förfoga över mer än hundra kärnvapenstridsspetsar.

De iranska ayatollorna representerar en regim som i många avseenden kan klassas som en av de mest brutala som världen skådat. Sedan den ”reformvänlige” Hassan Rouhani tog över presidentposten i landet har trakasserier, förföljelse och summariska avrättningar ökat. Så sent som i juni larmade Amnesty International om en situation som fortlöpande försämras och där ingen ljusning finns i sikte. När det gäller mänskliga fri- och rättigheter lever den iranska befolkningen i ett kompakt mörker.

Detta till trots tycks inte Barack Obama tveka när det gäller att legitimera den islamiska republiken som en av västvärlden accepterad förhandlingspart. Genom atomkraftsförhandlingarna lyfts Iran de facto in i den storpolitiska värmen utan att motkrav ställs på demokratiska reformer och respekt för grundläggande värderingar om människovärde och mänskliga rättigheter. För diktaturen i Iran är detta goda nyheter.

I själva verket inleddes förhandlingarna mellan parterna med det som kallas förtroendeskapande åtgärder – i praktiken lättnader i västvärldens sanktioner och miljardsatsningar i iransk ekonomi. Under 2014 kunde ayatollorna i Teheran glädjas över att landets ekonomi för första gången på decennier utvecklades positivt.

Upplyftande för den iranska regimen är också rapporterna om vad som just nu sker vid förhandlingsborden i Wien. Personer med insikt i förhandlingarna vittnar om hur “obehindrat tillträde” till Irans kärnanläggningar i de skrivna utkasten till uppgörelse har ändrats till ”reglerat tillträde”. FN:s inspektioner av Irans nukleära anläggningar måste, enligt samma utkast, ha ”iranskt godkännande” innan de får genomföras.

Trots omfattande brott mot mänskliga rättigheter, trots uppenbar ovilja att samarbeta med omvärlden, trots hotet mot säkerhet och stabilitet i regionen belönas Iran – redan innan ett avtal är färdigförhandlat. Ansedda Washington Post rapporterar att president Obama är beredd att betala ut 150 miljarder dollar till den iranska regimen i vad som kallas en ”pre signing bonus”.

Obamas strategi med långtgående eftergifter för att få ett avtal till stånd motiveras enligt amerikanska diplomater av att sanktionerna alltid går att återinföra om Iran bryter mot ingångna överenskommelser. Få bedömare tror dock att Ryssland och Kina skulle vara villiga att i FN:s säkerhetsråd medverka till ett nytt omfattande paket av ekonomiska sanktioner om de väl har avslutats. Ekonomiskt står alltför mycket på spel.

Iran är en regional stormakt, inte bara ekonomiskt. Sedan lång tid tillbaka ger regimen militärt stöd till terrororganisationer och hårdföra milisgrupper i länder som Jemen, Syrien, Libanon och Irak. Iranierna bidrar aktivt till omfattande politiskt våld och krig i en redan instabil region – särskilda sanktioner har tidigare införts på grund av detta.

Hittills har USA:s linje varit att sanktioner kopplade till Irans aggression och det direkta stödet till terrorism inte ska inkluderas i förhandlingarna om atomkraftsprogrammet. Nu är det dock nya bud som gäller och president Obama har gjort klart att USA är berett att häva även dessa sanktioner i en slags framförhandlad paketlösning med mullorna i Teheran.

Sammantaget borde den amerikanska administrationens agerande och rapporterna om förhandlingsläget i Geneve ge anledning till oro. Framför våra ögon tycks världens starkaste militärmakt, uppbackad av ytterligare fem stormakter, vara beredd att kompromissa med grundläggande säkerhetspolitiska principer i utbyte mot växande osäkerhet.

Att en i amerikanska ögon tidigare skurkstat plötsligt kan förvandlas till pålitlig förhandlingspart är milt uttryckt illavarslande. Speciellt med tanke på att inställningen från den iranska regimen inte i något avseende förändrats.

Mot bakgrund av detta måste omvärlden och inte minst Europas länder reagera. Det är dags att ställa handfasta krav på diktaturens företrädare, det är dags att kompromisslöst kräva stopp för atomkraftsutvecklingen och tydligt koppla ett eventuellt hävande av sanktionerna till respekt för mänskliga rättigheter.

Lars Adaktusson (KD)

Europaparlamentariker

Källa SVD