Artikel

Iranska regimen den verkliga källan till Iraks instabilitet

Medan internationella medier och omvärlden fokuserar blint på en kärnteknisk uppgörelse mellan Iran och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland, har expansionen av iranska regimens destruktiva inflytande i Mellanöstern helt försummats.

Arabstater, och Gulfstaterna i synnerhet, har med jämna mellanrum uttryckt sin oro över Irans växande makt i regionen men det som knappt har fått utrymme i medier är en verklig debatt om gränserna för iranska regimens ideologiskt motiverade ambitioner för regionen.

Iran använder sig av två strategier för att utöva sin hegemoni bland regionens länder. Prästerskapet har idag ett finger i flera etniska och religiösa konflikter i arabländer.

Iran drar nytta av ”kreativt kaos” i arabvärlden. Teherans inflytande över grannlandet Irak och Nouri al-Malikis regering var svårt att vederlägga innan striderna som bröt ut tidigare denna vecka. Irakiska politiker, diplomater och Irakexperter har erkänt att det är Qassem Soleymani, befälhavare för regimens Quds-styrka, som är den verkliga beslutsfattaren i Irak. I och med nuvarande kris i Irak, har regimen redan sänt specialstyrkor och medlemmar av Quds-styrkan för att ”hjälpa” Nouri al-Malikis regering få tillbaka kontrollen över landet.

När det gäller Syrien, Teherans mest strategiska stridsfront i regionen enligt regimens egen utsago, har prästerskapet utnyttjat en effektiv strategi som delar landet i sin strävan att hålla Bashar al-Assad kvar vid makten. Utgången i denna strategi har varit att bistå Assad-regimen i dess försök att konsolidera sin kontroll över Damaskus, kusten, vid gränsen till Libanon samt samtliga regioner däremellan. Det som händer utanför dessa ”strategiskt viktiga områden” intresserar inte iranska regimen så länge det råder laglöshet och kaos. Iran har verken lämnat förslag för att lösa krisen eller att förena dem område som har isolerats.

Ett primärt medium som Iran utnyttjar för att utöka sitt regionala inflytande är de shiitiska samhällen i arabländer. Prästerskapet har sedan sin födelse spenderat enorma ekonomiska och politiska resurser på att underblåsa sekteristiska konflikter överallt i regionen, även i de arabländer där shiiter utgör en minoritet. Iranska prästerskapets fientliga inställning mot sunniter har dock inte sin grund i religiösa skillnader utan grundar sig på uppfattningen att sunniter snabbt kan mobilisera sig mot deras hegemoniska ambitioner och därmed hota dess existens.

Men Iran under prästerskapet är också ett land av institutioner där impulsen är att skapa beständighet. Ett bra exempel på detta som har visat sig vara framgångsrikt är regimens strategi i Libanon vilken utgick från att grunda och förankra terroristgruppen Hizbollah bland shiiterna i landet. Iranska regimens band med Hizbollah har gett prästerskapet en viktig roll i att avgöra landets öde.

I den palestinsk-israeliska konflikten, har Iran återupprättat de tidigare ekonomiska banden med Hamas. Samtidigt har Teheranregimen kraftigt utökat sin närvaro i Syrien, och spelar idag en avgörande roll för Assad-regimens förmåga att hålla sig kvar vid makten.

Allt detta leder till en mer nyanserad tolkning av iransk makt, en som innebär två uppsättningar av motstridiga mål. De länder där prästerskapet ser en möjlighet att kontrollera yttersta makteliten och de verkställande organen kommer Islamiska republiken att vidmakthålla dynamiken i landet. Libanon är ett bra exempel.

Men i de länder där politiska, sekteristiska och etniska uppdelningar gör denna strategi omöjligt, satsar regimen på att försöka underblåsa konflikter och förvärra fragmenteringen. På så sätt kan den styra över bitar av landet, oftast i centrum, och samtidigt stärka marginalisering och försvagning av de områden som inte är under dess kontroll. Irak och Syrien är just två exempel av denna version av kreativt kaos utifrån iranska regimens politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till sittande diktatorer.

Ironiskt nog kan USA hjälpa Iran i detta avseende. Om en kärnteknisk uppgörelse nås i år, kan det föranleda Obama-administrationen att mer aktivt engagera Iran i jakten på olika lösningar på regionala konflikter. Detta i sin tur innebär ett internationellt erkännande av prästerskapets envälde som en regional stormakt vilket kommer att stärka Teheranregimen i en tid då den strävar efter att usurpera en större roll i Mellanöstern och den arabiska världen.

Men om dagens verklighet i Mellanöstern är en fingervisning för kommande utveckling i regionen bör omvärlden inte förvänta sig en stabilare region i framtiden. Detta gäller i synnerhet om internationella samfundet välkomnar prästerskapets envälde som en regional stormakt i hopp om att en sådan politisk eftergift ska leda till en varaktig lösning på regimens misstänkta kärnteknikprogram.

Mojtaba Ghotbi