Artikel

President Rohani lär knappast ändra någonting i Iran

Iranska regimen avslutade hastigt valprocessen i landet och utropade prästmannen Rohani som segrare i presidentvalet där nästa 72.7% av de röstberättigade iranier deltog, detta i alla fall enligt regimens egna siffror som är omöjliga att bekräfta av utomstående oberoende organ.

Men den högsta andlige ledaren, Ali Khamenei” var inte sen med att utnyttja det ”höga” valdeltagandet. ”En röst på någon av dessa kandidater är en röst på den islamiska republiken och en röst som visar på förtroende för systemet”, skriver Khamenei via sin Twitter enligt nyhetsbyrån Reuters.

Men prästerskapets så kallade presidentval var regisserade i minsta detalj medan uppemot en miljon säkerhetsstyrkor var placerade på allmänna platser, gator och torg för att garantera att inga folkliga protester skulle äga rum likt det som inträffade under och efter senaste valet i 2009.

Det räckte inte för regimen som även införde kraftig censur i media, sänkte hastigheten för internet, samt begränsade internettjänster som Gmail, Facebook och Youtube i landet. Därtill beviljade regimen visum för endast en handfull noga utvalda reportrar från utlandet som ville bevaka valet och avslog eller helt ignorerade de flesta ansökningarna.

Rohani, som över en natt har omvandlats till reformsinnad mest av internationell press, verkar nu bli prästerskapets nästa president med Khameneis godkännande, detta i alla fall enligt rapporteringen så här timmar efter att valresultatet offentliggjorts av regimens inrikesministerium.

Khamenei som vet att det största hotet mot prästerskapets styre kommer från iranska folket och deras missnöje med regimen vill med en snabb valprocess komma undan den explosiva atmosfären i det iranska samhället. Hans medgivande till Rohanis seger, hittills i alla fall, är tänkt att bedra befolkningen och upprepa samma scenario som för ungefär 16 år sedan när en okänd prästman, Khatami utsågs till vinnare i valet 1997.

Med Rohani som president kan Khamenei skaffa sig ytterligare andrum både på hemmaplan, om än tillfälligt, och på den internationella arenan. Valet av Rohani innebär att Khamenei kan köpa sig ytterligare tid i jakten på kärnvapen genom att tillfredsställa västvärldens föreställning att en mer ”reformsinnad” president är villig att kompromissa om vi bara fortsätter dialogen och politiska kohandeln kring landets kärnteknikprogram.

Ett annat syfte är att få EU och USA att lätta på sina ekonomiska sanktioner för att man inte vill att den ”reformsinnade” presidenten ska misslyckas med att förbättra ekonomin och därmed förlora legitimitet bland iranska folket nu när chansen till ”reformer” inifrån prästerskapets envälde har uppenbarat sig. Men detta kan komma att stå Khamenei dyrt eftersom Rohani måste leverera snabbt och uppfylla sitt vallöfte om att förbättra landets ekonomi annars finns det stor risk för folkliga protester vilket är prästerskapets röda linje.

Dessutom måste Rohani även kunna hantera den interna krisen mellan regimens olika fraktioner och den högsta andlige ledaren, Ali Khamenei, måste erbjuda en lösning på detta problem, en lösning som kräver att han måste dela sin absoluta makt vilket Khamenei och hans närmaste fraktion inte är beredda att göra.

Ett kännetecken på var och hur stadigt prästerskapet står är dess åtgärder mot den mest organiserade iranska oppositionsgruppen, Folkets mojahedin, som tillhör Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), en koalition av iranska oppositionsgrupper och personligheter som verkar för en demokratisk förändring i Iran.

Några timmar innan prästerskapets inrikesministerium tillkännagav valresultatet på lördagen attackerades Camp Liberty i Irak, hemvist för över 3000 medlemmar av iranska oppositionen Folkets mojahedin, med över 40 raketer. Två värnlösa lägerinvånare dödades och närmare 40 skadades under attacken.

Förenade Föreningar för ett Fritt Iran (FFFI) som stöder NCRI och som verkar för en demokratisk förändring i Iran fick sin hemsida hackad av iranska regimens cyberarmé under fredagen precis innan vallokalerna öppnade i Iran.

Andra hemsidor som förkastade prästerskapets val som skådespeleri och uppmanade folket att bojkotta och protestera mot valet utsattes också för regimens cyberattacker som i vissa fall var framgångsrikt och andra fall misslyckades.

Dessa aggressioner mot iranska oppositionsgrupper, dess supportrar och organisationer som verka för en verklig förändring i Iran även utanför Irans gränser visar att prästerskapet och dess högsta andlige ledare Khamenei står inför väldigt seriösa kriser som inte ens valet av Rohani kan lösa.

Förenade Föreningar för ett Fritt Iran (FFFI) är fast övertygade om att en demokratisk förändring i Iran genom folket och deras legitima motståndsrörelse är den enda långvariga och genomförbara lösning för att åstadkomma ett fritt och demokratiskt Iran.

FFFI:s viceordförande, Mojtaba Ghotbi, påpekade i en artikel på Newsmill.se i februari detta år att situationen för prästerskapets högsta andlige ledare är i ett nötskal tämligen gåtfullt. Khamenei har inte många valmöjligheter och de få han har kvar är på förhand förutsägbara givet den kunskap som finns om prästerskapets illvilliga karaktär.

Men desto mer långtgående och akuta är konsekvenserna för Iran och det internationella samfundet. Nyckeln till en lösning på den iranska krisen är varken att fortsätta sätta ett hopp till meningslösa förhandlingar om det iranska kärnteknikprogrammet eller, vid ett misslyckande att lösa kärnvapenkrisen diplomatiskt, ett kirurgiskt militärangrepp. Den mest hållbara lösningen är ett regimskifte inifrån, genom det iranska folket självt och deras egen organiserade motståndsrörelse. Iranska regimens slutskede kräver en ny Iranpolitik.

Detta gäller lika mycket nu som tidigare då Rohani och Ahmadinejad är två olika sidor av samma mynt i Khamenis ficka. Irans första beslut med Rohani som president verkar bli att skicka 4000 soldater till Syrien för att bistå Assadregimen i dess försök att slå ner Fria Syriens Armé och mörda civila som kräver förändring i landet.

Prästerskapet är i sitt slutskede för den har ingen lösning på de alla kriser som det står inför. Därmed bör västvärlden undvika att falla i fällan som Khamenei har grillat och fortsätta med samma eftergiftspolitik. Omvärlden bör syna Khameneis hand och stödja iranska folket och dess opposition för en demokratisk förändring.