Eftergiftspolitiken mot Iran är meningslös.

 Den Europeiska Unionens försök att förhandla med Irans regim är fortsatt helt utan resultat. De senaste åren har FN och EU vid flera tillfällen försökt erbjuda Iran olika paketlösningar för att trygga energiförsörjningen i landet, i utbyte mot att Iran i gengäld avbryter sina ansträngningar att anrika uran.

Svaret på alla försök att erbjuda olika alternativ till kärnkraft har alltid varit likartade: Iran har svarat att man ska ta erbjudandet under övervägande, men sedan har slutresultatet alltid blivit detsamma; ”tack men nej tack- vi fortsätter att anrika uran istället”.

Det är förvånansvärt att Iran har sagt nej till flera mycket förmånliga kompensationserbjudanden från till exempel FN för att istället fortsätta en knagglig, väg kantad av svårigheter, där man till varje pris ska anrika uran. Varför 

Anledningen till att Iran, som påstår att syftet med sitt anrikande av uran är fredligt, inte ändrar sin inställning trots hårt internationellt tryck och erbjudanden om extremt förmånliga kompensationer är mycket enkel. Det är inte kärnkraft landet är ute efter utan kärnvapen.

Om frågan om landets energiförsörjning och det iranska folkets välstånd vore en viktig punkt på regimens agenda, då kan man till exempel fråga sig varför så lite har satsats på att rusta upp landets illa skötta oljeindustri (?).

I år har Iran dessutom provskjutit en helt ny modell av robotar, som har kapacitet att bära kärnvapen och som kan nå hela Mellanöstern samt även in i Europa. Den fortsatt envisa urananrikningen och tillverkning av missiler med kärnvapenkapacitet kan bara tolkas på ett enda sätt.

För bara någon månad sedan erbjöd EU än en gång ett mycket förmånligt ekonomiskt stödpaket i utbyte mot att Iran upphör med anrikningen av uran. Detta diplomatiska försök var i princip lika meningslöst som alla tidigare ansträngningar att krusa för regimen i Teheran.

EU, FN, och hela det demokratiska världssamfundets länder måste omvärdera sin politik gentemot Iran i grunden. Iran är en anti-demokratisk, fundamentalistisk regim som har världspolitisk dominans på agendan - punkt. EU och västvärldens länder borde inte erbjuda Iran förmånliga biståndspaket, eftersom detta bara signalerar att västvärlden består av svaga och fega stater och tillmötesgåendet enbart har funktionen att det uppmuntrar den iranska regimen att fortsätta med sina destruktiva ageranden, inklusive sponsring och uppvigling bland terrorgrupper i Mellanöstern, Irak och andra ställen.

Med kärnvapen till sitt förfogande kommer Iran, helt i enlighet med de iranska mullornas fundamentalistiska ideologi, med stor sannolikhet att fortsätta sina ansträngningar att etablera en islamisk världsstat, kontrollerad från Teheran. I dagsläget har Iran mycket stort inflytande i Mellanöstern-regionen, än mer så efter Saddam Husseins frånfälle som ledare i Irak vilket skapade en rubbning i den politiska maktbalansen i Mellanöstern. Denna rubbning kommer inte att kunna repareras inom överskådlig tid.

Situationen oroar också Israel som nu öppet deklarerar att en bombning av Iran inte är utesluten om inte anrikningen av uran upphör. För att sätta stopp för Irans planer krävs att exempelvis EU använder sig av en hårdare politik mot Iran, inklusive utökade sanktioner och kompromisslös diplomati med hårda krav på den iranska regimen. Iran reagerar bevisligen inte på världssamfundets ”morötter”, och då är det bara den politiska och diplomatiska ”piskan” som återstår att använda, alternativt militära anfall.

EU och USA har dock även en tredje möjlighet, som bland anhängare av den iranska demokratirörelsen brukar kallas ”den tredje vägen”, nämligen att upphöra med den ytterst dumdristiga terrorlistningen av den fredliga motståndsgrupp som kallas ”Iranska Folkets Mojahedin” (”The People’s Mojahedin Of Iran”, PMOI), som fortfarande står på EU:s lista över terrorgrupper.

PMOI avfördes helt nyligen från Storbritanniens terrorlista, sedan brittiska domstolar konstaterat att denna terrorlistning var helt befängd och enbart en åtgärd som enbart vidtagits för att tillmötesgå den iranska fundamentalistregimen. Terrorlistningen av PMOI var förstås även en grav kränkning av Europakonventionen och av fundamentala mänskliga och demokratiska rättigheter, vilket är en stor skam för den brittiska regering som mycket tanklöst initierade och genomdrev kränkningen.  

Irans pragmatiska ansträngningar att med alla medel begränsa PMOI samt att lönnmörda dess framträdande medlemmar (även i Europa) är ett tydligt tecken på att Iran fruktar PMOI mer än någon annan oppositionsgrupp.

Genom att stödja PMOI och den iranska demokratirörelsen i exil skulle EU och världen omedelbart sätta en långt större press på den kärnvapen-törstande iranska regimen än vad all eftergiftspolitik har åstadkommit under drygt 30 år. Det sagda understryks än mer av att vid dagens demonstrationer mot regimen inne i Iran ropar demonstranterna PMOI:s slagord, vilket borde vara en signal även för omvärlden att PMOI är en kraft att räkna med även inom Irans gränser.

”Sådant läder ska sådan smörja ha” är ett gammalt svenskt uttryck. Att smörja Iran med eftergiftspolitik är bevisligen meningslöst. Det är nu dags att smörja Iran med en långt mer besk politik för att stoppa den religiösa iranska fundamentalismen. Om detta inte görs nu kommer världen med stor säkerhet att lida bittert i framtiden när Iran går på offensiv med kärnvapen i händerna. FFFI

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12