I dag är det parlamentsval i
Iran.
Jag sitter och funderar över de år som jag levt som
politisk flykting i Sverige och jag har många obesvarade
frågor. Bilder av en ung man, svajande i ett rep runt
halsen, har etsat sig fast i mitt huvud. Hans leende och
hälsning till åskådarna just innan han hängs berör mig.
Det som sker i mitt hemland
påverkar mig här i Sverige. Hur skulle jag kunna påverka
skeendet i Iran?
Det fundamentalistiska religiösa styret i Iran
tillåter inte och ger inte utrymme för grundläggande
mänskliga rättigheter, och inte för demokrati.
Jag tar bara ett exempel för att tydliggöra
gången i valproceduren i mullornas styre. Ett väktarråd
som består av flera mullor avgör vilka som är lämpliga
som kandidater oavsett om det handlar om presidentval
eller till parlamentet. 90 procent av de hoppfulla som
kandiderade senast fick inte godkännande av rådet.
Iranska regimen är känd för sitt inhemska förtryck
och de exporterar till och med fundamentalismen i
regionen. Särskilt till Irak men även till övriga delar
av världen från Indonesien till central Afrika och
nyligen även Latinamerika. Alla känner till regimens
finansiering, träning och beväpning av terrorgrupper i
Irak och stödet till Hizbollah i Libanon.
I landet avrättas ungdomar på gator och torg.
Skakande bilder av kvinnor som stenas är den bittra
verklighet för folket i Iran.
En obeskrivlig längtan till våren i Shiraz
griper tag i mig. Min fina hemstad, Irans trädgård i sin
praktfulla vår. Och min exil som tagit så lång tid.
Alldeles för lång tid. Hur kunde det bli så?
I min hemstad Shiraz har studentprotester pågått i
flera dagar, där tusentals studenter ropar slagord såsom
”frihet, vårt absoluta rättighet” och ”vi är kämpande
män och kvinnor, vi ger inte upp”. Det är slagord som de
har tagit från den iranska motståndsrörelse Folkets
Mujahedin, ett rörelse som EU inkluderade på sin
terrorlista 2001. Jag frågar mig hur många av dessa
studenter kommer att fängslas eller skickas till en
exil?
Om EU visat en smula mod, en mindre gest av
solidaritet med studenterna i Shiraz, med kvinnorna, med
arbetarna, med lärarna, med alla dessa modiga unga
kvinnor och män som i tusentals hängdes i en mörk tid i
Iran, skulle exilen då blivit så lång? Men istället
valde de finklädda utrikesministrarna i England och
Frankrike och
Tyskland att åka till Teheran och sluta
överenskommelser med mullorna. I gengäld fick de rabatt
på oljedunkar. EU lovade att svartlista den iranska
oppositionen, Folket Mujahedin. En svartlistning som
trots att två juridiska domar slagit fast att den saknar
grund har blivit kvar. Svartlistningen är som en tung
sten runt halsen på alla iranier. Det är lätt att
brännmärka varje motstånd, varje protest som en
terrorhandling och med EU:s välsignelse slå ner det.
Det här är inte bara mina moraliska
funderingar utan en politisk-juridisk skandal utan like
i historia av relationer mellan Europa och Iran.
Två juridiska instanser i Europa har granskat detta
fall. Den första var Första instansrätten i Luxemburg
som dömde ut ministerrådets agerande i ett historisk dom
i december 2006. Den andra granskningen skedde i
brittiska POAC som analyserade initiativet till denna
svartlistning. Det var den brittiska regeringen som stod
för att beslutet blev ett EU-beslut. POAC fördömde detta
beslut som ”perverst”.
Men ingenting har hjälpt. Inga utslag i
domstolar, inte Dick Martys rapport i frågan har fått
ministerrådet att häva sitt beslut. Mujahedin är
inklistrade på en lista som är lagvidrig. Frågan är inte
huruvida man stödjer Mujahedin eller känner sympati för
deras politiska agenda. Frågan är hur rättsstatens
principer och rättssäkerheten kunnat bli ett handelsvara
i EU.
Den praktfulla våren i Shiraz kommer i sin fulla
glans om någon vecka. Den frihet som finns bortom det
fanatiska styret, piskor och galgerep, den frihet som
iranierna kämpat för och offrat sina liv för i mer än
hundra år kommer att vara med. Var säker på det! ”Vi ger
inte upp kampen, vi är kämpande kvinnor och män.”