Dags för Sverige att anta en ny Iran- politik

Förra lördagens parlamentsval i Iran visade med all tydlighet att allt hopp om demokratisering under de iranska mullornas styre inte är något annat än en fåfäng förhoppning som helt saknar förankring i verkligheten. Valets utgång var dikterat av den iranska regimens högsta ledning med ayatollah Ali Khamenei i spetsen, redan innan valet gick av stapeln.

Snart 30 år av eftergiftspolitik har visat sig helt meningslös i den kamp som Västvärlden fört med Iran för att nå dialog, fredlig samvaro och demokratisk utveckling i landet. Iran har emellanåt, på ett ofta charadaktigt sätt, imiterat demokratiska kännetecken för att därigenom manipulera FN och Västvärldens demokratiska länder till att fortsätta föra nämnda eftergiftspolitik, en politik som enbart gagnar Irans planer på kärnvapen, export av terrorism och upprättandet av ett islamskt världsrike.

Lördagens parlamentsval i Iran var ännu ett spektakel som understryker det sagda. De konservativa vann en ointaglig majoritet i det iranska parlamentet med 74 % av de 290 platserna i parlamentet.

EU sa i ett officiellt uttalande efter lördagens iranska parlamentsval ”att valet var varken rättvist eller fritt”. Detta är en korrekt definition.

EU pekade på att över en tredjedel av alla kandidater hindrades att ställa upp i valet och att detta är en klar överträdelse av internationella normer.

 USA kallade valet för ”riggat” på grund av den omfattande diskrimineringen av kandidater. Av de ursprungliga 450 reformvänliga kandidater som önskade ställa upp i valet till parlamentet, var det bara 55 stycken som godkändes av det styrande religiösa Väktarrådet. Väktarrådet består av personer som handplockats av Irans högste andlige ledare Ali Khamenei. V

Väktarrådet godkänner endast parlamentsvalskandidater som de bedömer har en total lydnad och hängivenhet gentemot ayatollah Ali Khamenei. Khamenei gick också personligen ut före valet och uppmanade väljarna att inte rösta på kandidater som bedöms vara för närstående till de västerländska fienderna till den Islamiska Republiken.

Man måste också hålla i minnet att de kandidater som har utmålats som ”reformvänliga” inte är reformister i egentlig mening- de kandidater som sökt tillstånd att ställa upp är sådana som trott sig kunna vinna godkännande av väktarrådet som hängivna, Khamenei-trogna kandidater. Det står därför helt klart att parlamentsvalet i Iran inte speglar det iranska folkets vilja utan enbart den iranska regimens, och där ytterst ayatollah Khameneis, vilja.

Den iranska regimen har mycket kraftigt begränsat rapporteringen från parlamentsvalet, men har efteråt officiellt gått ut med att valdeltagandet låg på 60 % och att det var en ”ärorik uppvisning av nationell enhet och tro på den Islamska Republiken”. Flera rapporter har dock, trots regimens hårda kontroll över valrapporteringen, läckt ut från Iran som säger något helt annat än regim-propagandan.

Dessa vittnar om tomma vallokaler i storstäderna under valdagen och en omfattande förekomst av mutor för att få folk att gå till röstbåsen. Dessutom har det rapporterats om fusk med vallängderna där regimen angett ett mycket lägre antal röstberättigade än vad som egentligen varit fallet. Syftet med vallängdsfusket var att de få som röstade skulle synas vara proportionellt fler av det totala antalet röstberättigade. Det är inte alldeles oskäligt att anta att fusk har förekommit även när det gäller rösträkningen och inte minst avseende siffran om det totala valdeltagandet där så många som 60 % av alla röstberättigade påstås ha deltagit i valet.

Lördagens parlamentsval i Iran måste även ses i ljuset av den senaste tidens tilltagande protester mot den iranska regimen som sker helt öppet inne i Iran. I staden Chiraz har tusentals demonstranter sedan slutet av februari och skanderat slagord tillhörande den av den iranska regimen mest avskydda oppositionsgruppen, PMOI (”People’s Mojahedin of Iran”), som är en del av det iranska demokratiska exilparlamentet (NCRI) som befinner sig i Paris, Frankrike. Veckan efter parlamentsvalet har präglats av oroligheter både i Teheran och andra större städer i samband med den traditionella iranska Eldfesten. I dessa oroligheter har bilder av de religiösa mullorna och president Ahmadinejad bränts öppet på gatorna.

Sammantaget kan konstateras att det inte finns några förutsättningar att demokrati någonsin kommer att införas i Iran under mullornas fundamentalistregim. Irans export av terrorism runt om i världen kommer att fortsätta och landets anrikning av uran kommer också att fortsätta. Iran är den primära kraften som står bakom terrorismen i Irak, och bidrar även till den tilltagande terrorismen i Afghanistan. Det är även välkänt att Iran sponsrar terroristgrupperna Hizbollah i Libanon och palestinska Hamas.

Det är ett känt ordspråk att ”på frukten känner man trädet”. Ingen kan väl inbilla sig att en regim som den iranska, som med alla sina krafter försöker frammana våld, terrorism och mördande av oskyldiga människor ens är i närheten av att skapa demokrati och fred, varken inom Iran eller i Mellanöstern-regionen. Det är ungefär lika smart som att förvänta sig att äppelträdet på gården ska producera bananer. Är demokrati verkligen vad Sverige förväntar sig som resultat i Iran genom den eftergiftspolitik som Sverige obrutet har fört i så många år? Antingen är den svenska regeringen och UD helt i avsaknad av logisk förmåga, eller också är det möjligen så att man inte är intresserad av någon demokrati i Iran så länge Sverige får sin väl beskärda del av Irans oljepengar genom det omfattande handelsutbyte Sverige har med landet. Om den svenska regeringen med utrikesminister Carl Bildt i spetsen menar allvar med att man vill verka för en demokratisk förändring i Iran, då krävs en helt ny Iran-politik- sluta dansa efter Teherans pipa så fort regimen spelar upp till ”demokratisk fars” för västvärldens ledare.

Sverige måste sluta bjuda in mördare som Irans utrikesminister Manoucher Mottaki (som besökte Sverige förra året) och andra höga regimföreträdare på fina statsbesök. Sverige bör öppet inom EU verka för en ökad legitimisering av Irans demokratiska opposition och dess exilparlament. Denna linje bör även innefatta att Sveriges regering ställer sig upp emot den orättfärdiga terrorlistningen av PMOI, en terrorlistning som underkändes av EG-domstolen i december 2006. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw har erkänt att han beslutade att terrorlista PMOI enbart för att tillgodose den iranska regimens företrädare.

Detta nationella beslut från Storbritannien som medförde att PMOI uppfördes på EU:s lista över terrororganisationer underkändes och annullerades av en brittisk domstol den 30 november 2007 efter en grundlig bedömning av alla existerande bevis mot PMOI, och där domstolen slog fast att den brittiska regeringens terrorlistning av PMOI måste kallas för juridiskt ”pervers”. Det är tydligen inte bara den brittiska regeringen som drabbats av dylika ”perversiteter”, utan även Sverige som tyst och glatt godtar en fortsatt terrorlistning av PMOI inom EU.

Men detta är antagligen endast i linje med, och ett uttryck för, Sveriges nuvarande eftergiftspolitik mot Irans fascistiska fundamentalistregim.

Erik Wahlberg, jurist vid Karlstads tingsrätt