EU har låtit de styrande mullorna i Iran bestämma hur vår terroristlista ska se ut. Det menar Elias Rudberg i en ny debattartikel om terroristlistningen av Folkets Mujahedin (läs Rudbergs tidigare inlägg på debatten 1/3-08). Han kritiserar också Carl Bildts uttalanden i frågan.

Den 2 juni 2008 hölls interpellationsdebatt i riksdagen angående EU:s terroristlistor. Alice Åström (v) frågade utrikesminister Carl Bildt om han ansåg att EU:s procedurer för terroristlistning är rättssäkra samt vad regeringen ämnar göra för att häva den felaktiga terroristlistningen av den iranska motståndsorganisationen Folkets Mujahedin (PMOI).
Något som inte nämndes i debatten är att listningen av PMOI från början gjordes som en del av förhandlingar med den iranska diktaturregimen, åtminstone om man får tro vad Storbritanniens utrikesminister Jack Straw förklarade i en radiointervju i brittiska BBC den 1 februari 2006. Straw beklagade sig då över att den iranska diktaturregimen oförtrutet fortsatt sitt aktiva stöd till terroristgrupper som Hamas och Hizbollah trots att EU följt den iranska regimens uppmaning att terroristlista PMOI.
PMOI fördes upp på EU:s terroristlista genom ministerrådets beslut den 2 maj 2002. Orsaken var alltså att den iranska diktaturregimen ville se PMOI terroriststämplad, något som EU gärna hjälpte till med. PMOI delgavs ingen motivering till beslutet och gavs alltså ingen möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.
Efter en domstolsprocedur som tagit över fyra år kom den 12 december 2006 en dom från EU:s förstainstansrätt som ogiltigförklarade terroristlistningen av PMOI. Domstolen konstaterade att listningen måste hävas eftersom den drabbade organisationen inte tillerkänts rätten till försvar, samt att inte minsta tillstymmelse till bevisning om terroristverksamhet hade presenterats.
Ministerrådet beslutade dock att bibehålla listningen trots att den ogiltigförklarats av domstolen. Man motiverade detta genom ett häpnadsväckande byråkratiskt hokuspokus som gick ut på att domstolen prövat ett gammalt listningsbeslut medan det under domstolsprocedurens gång fattats ett nytt (identiskt) ministerrådsbeslut som kunde kvarstå trots domstolsbeslutet. Ingen tycks bekymra sig över det faktum att en sådan praxis skulle innebära att ministerrådet aldrig någonsin behöver rätta sig efter någon domstol, man fattar helt enkelt nya beslut med exakt samma innebörd som de gamla.
I interpellationsdebatten förra veckan hänvisade Carl Bildt till hanteringen av fallet PMOI som ”ett omfattande och seriöst rättsligt förfarande”. Vidare förklarade utrikesministern: ”Jag har inte varit med om några listningsbeslut där det har varit fråga om annat än organisationer där vi nog har kunnat påstå att det har varit fråga om mer än misstanke. Det krävs rätt solida bevis.”
Om det nu fanns ”rätt solida bevis”, hur kommer det sig att dessa inte lades fram inför domstolen? Svaret är att det inte fanns några bevis över huvud taget, något som står fullständigt klart efter den brittiska specialdomstolen POAC:s dom den 30 november 2007 i vilken det slogs fast att den brittiska regeringens beslut att bibehålla listningen av PMOI varit helt grundlöst. POAC slog mycket tydligt fast att PMOI inte är någon terroristorganisation. Nyligen har den brittiska regeringen också fått avslag på sitt försök att överklaga POAC:s dom, vilket rimligen bör leda till att listningen av PMOI till slut hävs.
Den pinsamma sanning som nu kommer fram i ljuset är att EU låtit de styrande mullorna i Iran, en av världens mest brutala diktaturregimer, bestämma hur vår terroristlista ska se ut. Rättssäkerheten har kastats i papperskorgen till förmån för mullornas önskemål.
Det är anmärkningsvärt att Carl Bildt har mage att kalla detta för ett ”seriöst rättsligt förfarande”. I en rättsstat är önskemål från en diktaturregim inte tillräckligt för att ministrar i slutna rum ska kunna utdela bestraffning utan att presentera minsta bevis, hur gärna Carl Bildt än skulle vilja.