Sverige och brott mot de mänskliga rättigheterna i Iran

Vid sidan om den nuvarande FN:s generalförsamling, träffade Sveriges premiärminister Stefan Löfven, Irans president Hassan Rouhani. För att vara ärliga har Sverige stått upp för mänskliga rättigheter runtom i världen, men det som är förbryllande är att när det gäller Iran blir man plötsligt likgiltig för vad den iranska regimen gör utöver några enstaka verbala repressalier via det svenska utrikesdepartementet.

Rouhani, den nyfunna iranska ”reformvänlige” mullan, har hittills 4000 avrättningar i sin dossier under hela sitt presidentskap och denna siffra stiger dagligen. Han har visat sig stå bakom hängningar och sagt: ”dessa avrättningar är antingen Guds vilja eller helt enkelt lagen som verkställs.” Bara i juli hängdes mer än 100 fångar och bland dem fanns en hel del unga. Alireza Tajiki en 15-årig pojke vid gripandet, hängdes den 15:e augusti trots internationella organisationers påtryckningar bl.a. från Amnesty International för att hindra verkställandet av straffet.

I fyra decennier har svensk-iranier som fortfarande är berörda av sitt hemland – särskilt i frågor som berör kränkningar av mänskliga rättigheter – försökt larma i Sverige om sådant beteende av iranska regimen.

Tidigare denna månad uttryckte FN:s särskilda rapportör, Asma Jahangir sin stora oro över det stigande antalet avrättningar i sin senaste rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter (OHCHR). Faktum är att en nyligen utgiven Amnesty International-rapport (AI) ger en kort beskrivning av tanken om ”förbättring och reformering” i Iran och hänvisar till sin ”onda tillslag av människorättsaktivister under Rouhani” och ”långa fängelsestraffar till följd av en kort rättegång som varade endast 45 minuter” för ”brott som att ha kontaktat EU, FN och människorättsorganisationer”.

Jahangir träffade också regimens mest känsliga nerv när hon nämnde i sin rapport massakern av tusentals politiska fångar i sommaren 1988: ”Överväldigande bevis visar att tusentals personer dödades summariskt. Nyligen har dessa mord erkänts av vissa högt uppsatta personer inom staten.”

FN:s rapportör anklagar också den islamiska republiken för att ge straffrihet till många högt uppsatta tjänstemän som är ansvariga till de mest brutala kränkningarna av mänskliga rättigheter.

Ytterligare, nämner Jahangir att ”exiliranier som kontaktar mig är alltid rädda för att den islamiska republiken, i vedergällning, ska straffa deras familjer inom landet”.

I en annan del av rapporten hänvisar Jahangir till omfattande avrättningar i regimens fängelser över hela landet i 1988, och påminde: ”offrens familjer har rätt att veta och bli informerade om vad som hände i 1988”.

Under tiden uppmanar Jahangir regimen att inrätta en oberoende sanningskommitté för att utreda 1988 massakern av fångar som redan avtjänade sina straff.

Det är värt att veta att Jahangirs första föregångare, Reynaldo Galindo Pohl, uttryckte sin oro över den ”totala förnekelsen” av 1988 års avrättningar och uppmanade de iranska myndigheterna att genomföra en utredning. En sådan undersökning har inte genomförts än.

Stefan Löfven träffade Rouhani vid sidan om FN:s generalförsamling och pratade om goda förbindelser med mullahregimen.

Om mötet, skriver Irans Press TV på sin nyhetssida: ”Den svenska premiärministern sade att JCPOA (Iranavtalet) inte bör undergrävas och underströk behovet av fullständigt genomförande och avlägsnande av affärsrestriktioner mot Iran. Han uttryckte alltså sin tillfredsställelse med IAEA-rapporterna som bekräftar att Iran följer JCPOA och säger att alla parter i överenskommelsen borde uppfylla sina skyldigheter”.

Trots den svenska regeringens tillfälliga och offentliga missnöje över iranska regimens kränkning av mänskliga rättigheter, applåderar man regimen för deras bra arbete kring JCPOA vid ett möte utan att påtala regimens skrämmande facit av mänskliga rättigheter.

Reza Shafiee
(@shafiee_shafiee) är medlem i Iranska nationella motståndsrådets utrikesutskott (NCRI)