FFFI:s reaktion på Hassan Rohanis omval i Iran

Iranska regimens inrikesministerium utropade på lördagen Rohani som segrare i regimens presidentval.

Lördagens kungörelse bekräftar först och främst den högsta andlige ledaren, Khameneis oförmåga att manipulera valresultatet till sin fördel, vilket signalerar slutet för prästerskapets envälde.

1988 års massaker av 30.000 politiska fångar, en majoritet från iranska oppositionsgruppen, Folkets mojahedin, fick stor uppmärksamhet i den allmänna debatten redan från början av årets valkampanj.

Den allmänna avskyn mot Raisi över hans roll i denna massaker och regimens rädsla för att den globala kampanj som söker rättvisa för offren och deras familjer kulminerade i att många prästmän, däribland flera mäktiga prästmän inom Khameneis egna fraktion, inte var beredda att stödja Raisis kandidatur.

Rohanis ”omval” förändrar dock ingenting för iranska folket eftersom han varken vill eller förmår att ändra regimens principer eller beteende. Repression, förföljelse, korruption samt socialt och ekonomisk förfall kommer att bestå så länge prästerskapet håller makten.

Under Rohanis tidigare fyra år avrättade regimen närmare 3000 människor medan pengar från sanktionslättnader användes för att öka budgeten för regimens väpnade styrkor med 145%. Rohani själv erkände i ett tal under sin valkampanj att ”de styrande i landet under de senaste 38 åren visste bara hur man avrättar och fängslar människor”.

Det är högsta andlige ledaren som har slutordet i alla frågor i Iran. Ingenting tyder på att Khamenei kommer att beordra revolutionsgardet att lätta det inhemska förtrycket, sluta exportera ”den Islamiska revolutionen”, överge sitt stöd för terrorism eller avstå från att ”provskjuta ballistiska robotar”, utan tvärtom. Presidentens roll i Iran är mer symbolisk och har ofta utnyttjats för att vilseleda den internationella opinionen och hålla illusionen om ”reformer inom prästerskapet” vid liv, framförallt för konsumtion utanför Irans gränser.

Efter den senaste veckans politiska charad (presidentvalet) framstår prästerskapet som en delad regim försvagad av sin interna maktkamp. Den enda hållbara lösningen på Irans många problem är en demokratisk förändring av iranska folket och deras folkliga motståndsrörelse som innebär slutet för prästerskapets envälde.