Hög tid för en ny politik gentemot prästerskapet i Iran

Publicerad: 2011-02-13, Uppdaterad: 2011-02-13

Newsmill – Västvärldens befintliga politik gentemot Iran riskerar att omvandla drömmen om ett demokratiskt Mellanöstern till en mardröm för regionens befolkning. Anledningen är att det iranska prästerskapet inte förmår släppa fram reformer då varje droppe av lättnad på förtrycket eskalerar snabbt mot ett avsättande av hela systemet.

Förändringens vind har börjat blåsa i Mellanöstern och många befarar, med visst fog, att fundamentalistiska krafter ska ta över det politiska vakuum som uppstår när styrande diktaturer faller i regionen. Flera analytiker och politiska experter lyfter fram likartade farhågor beträffande utvecklingen i Egypten och uttryckt en viss oro över att Muslimska brödrarskapet kan komma att ta över om Mubarak skulle avgå utan en fredlig och planerad maktövergång. Sålunda var västvärlden tvungen att avvakta i sitt ställningstagande gentemot den egyptiska diktatorn, vilket ledde till att omvärlden aldrig vågade kräva diktatorns omedelbara avgång. Men det egyptiska folkets längtan efter frihet och deras beslutsamhet fick världsledarna att stå bakom deras rättmätiga krav på demokratiska förändringar.

Motsvarande scenarier kan på sätt och viss målas upp för nästan varje land i Mellanöstern. Därför kliar sig många västerländska politiker i huvudet och försöker lista ut hur man ska förhålla sig till de förändringar som nu stundar i regionen. Under den årliga säkerhetskonferensen i München förra veckan pratade USA:s utrikesminister Hillary Clinton om att Mellanöstern ”står inför en fullständig storm av uppror och att nationerna bör omfamna demokratiska förändringar”.

 

Irans högsta andlige ledare, Ali Khamenei, beskriver dessa förestående förändringar i regionen som ett ”islamistiskt uppvaknande”, i ett försök att tillskansa sig den folkliga revolutionen i Egypten, precis som hans läromästare, Khomeini, gjorde mot den iranska befolkningen för snart trettio år sedan. Khameneis marionett till president Mahmoud Ahmadinejad upprepade budskapet på fredagen, i samband med 32-årsdag av den iranska revolutionen 1979 och sade ”Vi kommer snart att se ett nytt Mellanöstern utan Amerika och sionistregimen (Israel), där det inte kommer att finnas plats för världens arrogans.”

Prästerskapets övermod tar sitt ursprung i västvärldens tillkortakommande när det gäller att föra en resolut politik gentemot den religiösa despotismen i Iran. Dagens befintliga politik utgår från ”visionen” att prästerskapet har förmåga att reformera sig och att denna reform kan tillvägabringas inifrån prästerskapets egna led. Västvärlden har nitisk hållit fast vid denna utopi i snart femton år i förhoppning om att finna de iranska reformisterna. Och när man inte fann några försökte man att föreställa vissa iranska ledare som reformister samtidigt som man dröste på lukrativa incitament i hopp om att stärka deras position i Iran samt att få de att förverkliga minimala reformer. I sammanhanget kan man minnas Khatamis åttaåriga ämbete och hur han med slogan om ”Dialog mellan civilisationer” tilläts åka värld och rike runt, utan att konfronteras för de kränkningar som försiggick under hans ledning. Khatamis lovade reformer uteblev trots oändliga incitament från väst och den hårdföra fraktionen tog över presidentämbetet efter åtta år med Khatami vid makten. Vid det här laget hade eftergiftspolitiken accepterats som ett axiom i politiken gentemot Iran.

Motståndare till den religiösa diktaturen i Iran har länge lidit från västvärldens naiva inställning till prästerskapet, nämligen att under alla omständigheter och till varje pris slå vakt om ”dialogen” med prästerskapet. Irans ”trumfkort” under alla dessa år av kohandel har varit vetskapen om att regeringarna i väst, i sin iver att åstadkomma synbara framgångar i förhandlingarna med Iran är beredda att blidka prästerskapet till varje pris inklusive handlingsförlamning inför flagranta kränkningar av mänskliga rättigheter, så att Iran inte får ett svepskäl att lämna förhandlingsbordet. I sammanhanget bör man inte heller underskatta västvärldens ekonomiska intressen i Iran samt önskan hos varje land att skydda sina egna investeringar och ekonomiska intressen.

Västvärldens befintliga politik gentemot Iran riskerar att omvandla drömmen om ett demokratiskt Mellanöstern till en mardröm för regionens befolkning. Anledningen är att det iranska prästerskapet inte förmår släppa fram reformer då varje droppe av lättnad på förtrycket eskalerar snabbt mot ett avsättande av hela systemet. Därför tillgriper man brutalt förtryck i det egna samhället, söker konfrontation med väst på den internationella arenan i varje fråga oavsett incitament samt exporterar sin fundamentalistiska ideologi genom att förespråka terrorism och aktivt finansiera terroristorganisationer i regionen.

Faktum är att prästerskapet inte har råd att avstå från någon av de tre förgående principerna just med anledning av iranska folkets ackumulerade avsky för prästerskapet och dess barbariska kränkningar. Terrorismen och konfrontationen mot väst, i synnerhet USA och Israel är verktyg för att hävda sig som en stormakt i regionen.  En ställning som i sin tur ger mod åt de inhemska repressiva organen till att fortsätta sitt undertryckande av befolkningen i Iran. Mest oroväckande av allt är att den iranska regimen räknar med att komma undan vid varje tillfälle, då väst av tidigare förklarade skäl önskar att hålla dialogen vid liv. Därför kommer prästerskapets aggressionspolitik att vinna terräng i regionen och i världen.

Två fundamentala misstag har framträtt ur västvärldens naiva och vansinniga eftergiftpolitik. Den första är att prästerskapet framstår som rumsrent och erhåller en oförtjänad internationell plattform. Med andra ord, förtryckarna betraktas som de förtrycktas legitima företrädare istället för, som sanningen är, folkets sadistiska översittare och illegitima förtryckare. Det andra misstaget är att det iranska folkets lagstadgade rätt att åstadkomma demokratisk förändring genom organiserat motstånd mot tyranni hämmas när folkets legitima motståndsrörelse ignoreras och motarbetas, som en artighetsgest för att tillmötesgå prästerskapets krav.

Den iranska despotismen framstår idag som ett hot inte bara mot landets egen befolkning utan även mot regionens stabilitet och mot världsfreden. Skickligheten i prästerskapets förrädiska politik är att man därigenom har lyckats med bedriften att få vänster- och socialistfalangen att indirekt förespråka prästerskapets retorik i Mellanöstern genom att spela på dessa partiers anti-amerikanism och deras ogillande av Israels nuvarande politik gentemot det palestinska folket.

Vänster- och socialistpolitiker är väldig snabba på att kraftigt kritisera Israel för deras kränkningar och påtala USA för deras militära närvaro i regionen men glömmer att agera i samma anda mot iranska prästerskapets kränkningar och deras militära interventioner i andra länder som Irak, Libanon, Palestina och Afghanistan. Det politiska läget blir inte bättre när man ser att mitten- och högerfalangen helst förspråkar diplomati och fortsatt handel med den iranska regimen på grund av tidigare nämnda anledningar.

De nukleära samtalen i Turkiet nyligen var ett totalt misslyckande där Iran i stort sett förödmjukade väst och lämnade förhandlingarna efter första dagen. Detta jämte de omfattande interventionerna i regionen och allt mer tilltagande förtryck i Iran ogiltigförklarar den pågående eftergiftspolitiken och framhäver behovet av en ny, resolut politik gentemot Iran.

Denna politik bör utgå ifrån att erkänna det iranska folkets rätt att sträva mot inrättandet av demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Den bör framförallt stödja det tredje alternativet presenterad av Iranska Nationella Motståndsrådet och dess parlamentarikst valda president Maryam Rajavi, vars motto är ”Nej till eftergiftspolitik, Nej till militär intervention eller krig, stöd en demokratisk förändring i Iran genom det iranska folket och deras legitima motståndsrörelse.”

Detta kombinerad med sanktioner mot prästerskapets ledare för deras ideliga brott mot mänskliga fri- och rättigheter samt för deras brott mot gällande FN-resolutioner kommer att frambringa betydande förändringar i Iran och göra landet till den verkliga motorn i demokratiseringsprocessen i Mellanöstern. Västvärldens brist på genuin handlingskraft gentemot Iran riskerar att kompromettera sina egna resolutioner samt urholka internationella lagar, ratificerade konventioner och föredrag. I annat fall riskerar hela Mellanöstern att falla i mörker under fundamentalisternas medeltida och omänskliga envälde med prästerskapet i Iran som fanbärare, ideologisk spjutspets och finansiell stöttepelare.

Den iranska religiösa despotismens grundare Khomeini brukade uppprepa att vägen till Quds (Jerusalem) går via Karbala i Irak. Detta är det objektiva ändamålet för prästerskapets fundamentalistiska synsätt som utnyttjar religionen som ett verktyg för att vidhålla makten.

Hög tid för en ny politik gentemot prästerskapet i Iran

http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/13/h-g-tid-f-r-en-ny-politik-gentemot-pr-sterskapet-i-iran