”Ödets ironi att just Carl Bildt har blivit diktaturkramare”

Publicerad: 2010-07-29, Uppdaterad: 2010-07-29

Det är något av ödets ironi att utrikesminister Bildt, som gjorde karriär på hökaktig frispråkighet i förhållande till en annan diktatur, nu snarare verkar ha förvandlats till en diktaturkramare. Frågan är bara om detta också är regeringens hållning. Statsminister Reinfeldt bör klargöra Sveriges linje. Inte minst de 90 000 svensk-iranierna vill ha klara besked inför höstens riksdagsval.

Urikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling har de senaste dagarna gjort så anmärkningsvärda uttalanden om EUs nya sanktioner mot Iran (DN, den 22 och 23 juli) att statsministern bör ingripa och klargöra Sveriges hållning. Bildt säger sig ömma om svensk-iraniers möjlighet att ha utbyte med sitt hemland och Björling kritiserar de nya sanktionerna och säger sig arbeta för att hitta kryphål för svenska storföretag att verka i Iran.

Men Bildt tillhör en hastigt krympande skara ledande politiker som envist håller fast vid en ovillkorlig eftergiftspolitik gentemot regimen i Iran. Sedan den iranska motståndsrörelsen avslöjade anrikningsanläggning i Natanz och bygget av en tungvattenreaktor i Arak i augusti 2002 har omvärlden med en lång rad eftergifter försökt blidka den iranska regimen till att skapa klarhet i landets ambitioner med det nukleära programmet.

 

Fram till den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfelds avgång skylldes de uteblivna framgångarna i förhandlingarna på amerikansk oförsonlighet. Men den förra utrikesministern Condoleeza Rice, och därefter Obama-administrationen, har trots mycket långtgående kompromissvilja, och med full respekt för Irans legitima ambitioner att utveckla civil kärnkraft, inte lyckats få den iranska regimen att ta ett minsta steg i förtroendeskapande riktning. Mot den bakgrunden beslöt FNs säkerhetsråd att införa en viss skärpning av sanktionerna mot Iran. EUs beslut måste i sin tur ses mot bakgrund av alla ansträngningar från europeisk sida att hitta en kompromiss. Den förhandlingslinje som Bildt och Björling förespråkar har under de senaste åtta åren visat sig vara totalt oframkomlig.

Bildt och Björling lutar sig också mot det generella argumentet att ekonomiska sanktioner ändå inte ger några positiva resultat. Denna uppfattning om ekonomiska sanktioner har blivit något av en dogm i samtida säkerhetspolitiskt tänkande. Sant är att varken Kuba eller Nord-Korea på något märkbart sätt låtit sig bevekas av sanktioner. Men lika sant är att sanktionerna mot Syd-Afrika under 80-talet och mot Serbien under 90-talet gav önskat resultat.

Ekonomiska sanktioner och politisk isolering av Iran har idag goda förutsättningar att ge positiva resultat. Den iranska regimen är alltmer pressad av en eskalerande underskottskris.
Manöverutrymmet är starkt begränsat. Avveckling av bensinsubsidierna har visat sig vara en politisk krutdurk och höjd omsättningsskatt har lett till de mest omfattande strejkerna i basarerna sedan revolutionsåret 1979. I bägge fallen har regeringen tvingats på reträtt med ett skenande underskott som följd.

Fortsatta och helst skärpta sanktioner ger två sannolika scenarier. Antingen backar den iranska regimen i den nukleära frågan eller också leder den ekonomiska krisen i kombination med det folkliga motståndet till regimens fall. Bägge alternativen borde te sig angelägna. För alla iranier som lever under förtrycket är naturligtvis det senare alternativet att föredra. Den skada sanktionerna åsamkar vanligt folk i Iran är försumbar i jämförelse med det dagliga, alltmer hårdnande förtrycket. Även den nukleära frågan skulle få en tillfredsställande lösning med ett nytt styre i Iran.

Det är något av ödets ironi att utrikesminister Bildt, som gjorde karriär på hökaktig frispråkighet i förhållande till en annan diktatur, nu snarare verkar ha förvandlats till en diktaturkramare. Frågan är bara om detta också är regeringens hållning. Statsminister Reinfeldt bör klargöra Sveriges linje. Inte minst de 90 000 svensk-iranierna vill ha klara besked inför höstens riksdagsval.