Carl Bildt ignorerar det iranska kärnvapenhotet

Publicerad: 2010-07-23, Uppdaterad: 2010-07-24″

De nya sanktionerna mot Iran borde förenas med ett starkt stöd för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Iran. Ytterst står lösningen på konflikten att finna i en övergång till demokratiskt styre i Iran.” Det skriver Mojtaba Ghotbi, vice ordförande i Förenade Föreningar för ett Friit Iran. Han anser att Carl Bildts ovilja att införa sanktioner mot Iran är ett svek mot landets demokratirörelse.

Nästan åtta år har gått sedan den iranska motståndsrörelsen först avslöjade Irans hemliga program för anrikning av uran. Sedan dess har världssamfundet förgäves försökt blidka den iranska regimen till att efterfölja icke-spridningsavtalet. Iran har erbjudits en rad mycket förmånliga ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga fördelar i utbyte mot att utveckla civil kärnkraft på ett för omvärlden förtroendeingivande sätt. Trots detta har den iranska regimen hårdnackat vägrat göra några som helst substantiella eftergifter. Ändå hävdar Sveriges utrikesminister Carl Bildt fortfarande att sanktioner mot Iran är fel väg att gå. Carl Bildt uppger att han inte vill försvåra för de svenska privatpersoner med iransk anknytning som reser till och från Iran och som överför pengar till släktingar och vänner där.

Det låter väldigt nobelt av Carl Bildt att denne har sådan omsorg om svensk-iranierna. Mycket flagrant dock att Bildt i detta sammanhang ”glömmer” att nämna de omfattande ekonomiska intressen som svenska företag, till exempel Ericsson, har i Iran. Det är inte en alltför långt dragen slutsats att Carl Bildts primära intresse egentligen är att svenska företag och den svenska staten ska fortsätta tjäna stora pengar i Iran, trots att det blir på bekostnad av många människoliv och ett möjligt uppseglande storkrig i Mellanöstern den dag Iran nått fram till kärnvapen. Carl Bildt ignorerar det verkliga läget i den nukleära frågan. Det märks särskilt när han, i motsats till vad majoriteten av omvärldens analytiker och experter tror, helt utan reservation avfärdar att Iran närmar sig den punkt att de har utvecklat kärnvapen. Till detta kommer att världens ledande omvärldsanalytiker så sent som för tre år sedan kraftigt underskattade Irans förmåga att framställa kärnvapen, ett mycket pinsamt misstag när det strax därefter framkom att Irans kapacitet att utveckla kärnvapen var mångdubbelt större än analytikernas analys som frimodigt hade publicerats i stora ordalag.

 

Iran har haft alla möjligheter i världen att nå en överenskommelse med omvärlden i den nukleära frågan, med eller utan USA:s inblandning. En rimligare förklaring till det inträffade dödläget är att Iran faktiskt har som ultimat mål att utveckla kärnstridsspetsar, och att denna strategiska målsättning går långt före något intresse av en maktpolitisk avspänning med omvärlden. Bristen på åtminstone skenbar eller tillfällig samarbetsvilja hos Iran måste tolkas som att den iranska regimen anser att de ansträngningar som kvarstår för att framställa en fungerande kärnstridsspets inte är för långt borta i dagsläget.

Grundproblemet i den iranska konflikten är inte bristen på ömsesidigt förtroende mellan Iran och omvärlden. Irans territoriella integritet hotas inte av någon främmande makt. Däremot är den iranska regimen mycket hårt ansatt av ett växande inhemskt motstånd. Konflikten med omvärlden är ett medel för regimen att både försvaga den inhemska oppositionen samt att avleda omvärldens uppmärksamhet från den brutala repressionen av oppositionen. Emellertid visar det senaste årets utveckling att den iranska regimen redan förlorat all folklig legitimitet. Utvidgade sanktioner utgör därför inget hot mot denna utveckling. Däremot bör de nya sanktionerna förenas med ett starkt stöd för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Iran. Ytterst står lösningen på konflikten att finna i en övergång till demokratiskt styre i Iran. Den demokratiska iranska exil-oppositionen höll den 26 juni en manifestation i Paris till stöd för de krafter som verkar för demokrati inne i Iran. Vid manifestationen deltog 100 000 personer och bland annat talade ambassadör John Bolton, USA:s förre FN-ambassadör, vid sammankomsten. John Bolton gav i sitt tal den iranska oppositionen sitt fulla stöd vilket även måste tolkas som en stark markering från USA att USA:s utrikespolitiska linje öppnar för ett positivt förhållande framledes visavi den iranska oppositionen.